Ronjas blogg

Gårdagen var väldigt trevlig med shopping, fika och skype. Däremot slutade den inte på samma sätt.

 

Igårkväll (typ två på natten) när jag var ute och rökte så hör jag plötsligt ett ljud. Då ser jag en kille med luva och nedböjt huvud småspringa uppför trapporna mot mig. Jag reagerade i ren panik, slängde ciggen, plockade fram nyckeln, smällde igen dörren. Sådär som man ska reagera. Däremot insåg jag efteråt att han skulle in i korridoren under, men hela situationen påminde så mycket om det som hände för något (några?) år sedan. Jag minns inte alls hur länge sen det var, men det var i alla fall lika jobbigt. Den här millisekunden av panik som känns som flera minuter, man hinner tänka igenom hur man ska göra, vad som kommer hända osv. Jag minns att jag hade samma känsla när jag blev påhoppad.

 

När jag kom in igen skakade jag värre än min farfar (han har Parkinson's...) och hade svårt att andas ordentligt. Jag tror att det är det som kallas en panikattack, för mig kändes det så i alla fall.

 

Det är så orättvist att en kille kan tro att han har rätt till min kropp (vilket delvis är samhällets fel) och att det sedan är jag som får lida för det resten av mitt liv. Jag blir inte ledsen, jag blir arg! Jag är arg på samhället som skapar de här skeva idealen. Visst, samhället uppmuntrar inte direkt till påhopp, sexuella trakasserier eller våldtäkt, men dagens ideal är definitivt en del i det hela. Jag är arg på att ingen, inte en enda jävel, brydde sig om att jag gallskrek efter hjälp. Jag blir arg över att jag inte ska kunna gå själv när det är mörkt ute på grund av mitt kön. Jag blir arg över att behöva anpassa mig själv och mitt liv och undvika vissa situationer. Jag blir arg på mig själv för att jag förminskar och ursäktar när jag berättar för någon om vad som hände ("Ja men som tur är så tog han ju bara på mig, det hände ju ingenting!!"). Jag blir arg över att behöva vara arg, det påverkar mig negativt och så är vi tillbaka till att det är jag som får de negativa konsekvenserna fast jag inte har gjort någonting fel.

 

Nu har jag skrivit av mig lite så nu tänker jag släppa det här. Det är väldigt viktigt för mig att skriva av mig som en slags läkeprocess, plus att det är viktigt att våga dela med sig av sånt här.