Ronjas blogg

Ikväll blir det utgång med kusin :)

Idag fyller världens bästa lillebror 19 år! <3

Jag har haft en underbar helg i Uppsala med Åsa och en massa annat trevligt folk. Lördagen började med förfest hos Åsa och Peter, sen drog vi till Platina och dansade loss. Jag sjöng med så mycket att jag mot slutet av kvällen inte hade någon röst kvar :P Idag hade jag, Åsa och Peter bästa bakisdagen med pizza och John Hughes-filmer. Livet blir inte bättre än så.

Imorgon är det min första arbetsdag som kundtjänstmedarbetare på Klarna. Förra veckan fick vi gå en utbildning, men den här veckan blir det jobb på riktigt. Själva arbetsuppgifterna är jag inte nervös alls för, men jag är lite småskraj för att inte komma ihåg hur jag ska göra eller vart jag hittar saker. Samtidigt är det säkert så det blir i början, i alla fall lite grann, men det känns ändå som att man helst vill komma in där och imponera genom att göra precis allting rätt första dagen. Vi får helt enkelt se hur det går, jag tänker i alla fall köra på med en positiv inställning :)

Ska alldeles strax börja röra mig mot jobbet. Korvstoppning kallas det tydligen. De proppar oss med information hela veckan så jag kommer antagligen däcka när jag kommer hem på fredag :P

Jag sitter här och proppar i mig godis och ska alldeles strax kolla på ett nytt avsnitt av How I met your mother. Just nu känns livet ganska bra på många sätt. Även om det är många relationer som inte fungerar i mitt liv just nu så har jag den senaste veckan verkligen fått bevis på vilka som ställer upp. Man kan inte få allt här i livet, men det man kan få är oftast mer än tillräckligt.

Nytt jobb, nya rutiner, nytt liv. Allt börjar falla på plats samtidigt som det är jätteläskigt med allt nytt. Att gå från ett fysiskt arbete utan kollegor och med långa dagar till ett vuxenjobb med kontorstider och fredagsfika och lediga helger känns helt sjukt. Jag har träffat en massa trevliga människor och förhoppningsvis blir det ännu fler när man börjar jobba på riktigt. Just nu går vi nykomlingar en liten utbildning hela veckan så vi börjar inte jobba på riktigt förrän på måndag.

Det är fortfarande mycket som känns jobbigt och många problem som inte verkar komma närmare någon lösning, men för tillfället väger det goda upp det onda och det räcker. Det är mer än tillräckligt för mig just nu.

Nu ska jag och mina feta armmuskler (höhö) köra ett litet träningspass. Jag kör lite dans och styrka hemma istället för att gå till gymmet idag eftersom min handled fortfarande är inflammerad och jag inte vill riskera att det blir värre. Nu kör vi!

Btw, JAG FICK JOBBET!! Ni tittar nu på Klarnas nya kundtjänstmedarbetare! IN YOUR FACE LIVET!! :D

Jag får alltid lite konstig halvångest när jag har skrivit av mig. Det beror antagligen på att jag blottar mina känslor och känner mig totalt utlämnad, men det får faktiskt vara värt det. Vi får väl se om någon potentiell arbetsgivare någon gång i framtiden får för sig att googla på mitt namn, snubblar in här och ser vilket oerhört labil och känslosam typ jag är. Jag försöker att inte låta så jäkla deprimerad allt för ofta, men ibland måste ett inlägg som det nedan slinka ut. Som sagt, det här är min dagbok och det råkar bara vara så att den är helt öppen för allmänheten.

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.

Det är så mycket som inte stämmer just nu och det har nog varit så rätt länge. Ibland undrar jag om det handlar om att jag aldrig kan vara nöjd, att allt bara är i mitt huvud. Samtidigt känner jag som jag gör och det går inte att komma ifrån.

Jag saknar Emma. Hon är den trasigaste människan jag känner, samtidigt som hon är den allra finaste. Ingen är så kärleksfull och underbar som hon. Det är bara synd att hon inte ser det själv. Jag vill hjälpa till på något sätt, men när hon är inlåst någonstans i Skåne och jag är i Stockholm blir det plötsligt väldigt svårt.

Mitt liv har verkligen trasats sönder i kanterna det senaste halvåret. En anledning till att jag valde att flytta tillbaka till Stockholm var att få vara nära mina vänner här. Samtidigt flyttar en av mina bästa vänner till Skåne, den ena bor redan där, den tredje bor i Småland, den fjärde verkar inte ha lika mycket tid för mig längre o.s.v. Allt förändrades så snabbt på så kort tid att jag inte hann med. När jag bodde i Uppsala kunde jag skylla på avståndet som anledning till att jag inte träffade mina vänner så mycket, men nu bor jag i Stockholm och det har inte riktigt skett någon förändring. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort de senaste månaderna. Med vissa av mina vänner känner jag att det alltid är jag som måste ta initiativ och med andra vet jag inte riktigt vad som har hänt. När jag väl träffar folk är jag inte riktigt där helt och hållet. Jag är rastlös och mår inte bra alls. Jag gråter alldeles för mycket för mitt eget bästa och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta.

Det känns som att jag är fast på ett mörkt ställe. De gånger jag väl lyckas ta mig upp till ytan och se ljuset tar det inte lång tid innan jag dras ner i mörkret igen, och då ännu djupare än förut. Det känns som att någon sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp och sedan drar bort den i sista sekunden.

Det jobbiga är att i vissa fall vet jag att problemet ligger hos mig, medan det i andra fall helt enkelt handlar om att vissa inte känner lika starkt för mig som jag gör för dem. Det är nog det jävligaste.

Nu orkar inte jag sitta här och tycka synd om mig själv längre, men det här har byggts upp i några månader och jag behövde bara skriva av mig lite.