Ronjas blogg

Egentligen är det så självklart. Vi går igenom livet med vanan av att killar tar plats och tar för sig, och vi reagerar knappt. När en tjej gör samma sak är hon plötsligt störande, omogen och tar för mycket plats. På ett sätt gör hon det eftersom vi inte är vana vid det, men egentligen gör hon bara samma sak som den där killen har gjort hela sitt liv. Det fascinerar mig hur vi baserar hela vår verklighet på vanor och mönster. Så fort dessa mönster bryts blir vi så obekväma och ställda att vi helt enkelt inte klarar av det. Vi protesterar mot nya saker/beteenden/händelser hela tiden, det ligger i vår natur. Utan vanor och mönster har vi ingenting. Det är knappt att vi själva vill bryta mot ett mönster eller en vana eftersom vi vet att alla i vår omgivning kommer att reagera negativt. Att säga att killar trycker ner tjejer är fel. Att säga att tjejer trycker ner varandra är också fel. Människor trycker ner varandra. Människan har mönster och vanor som gör att livet känns okej att leva. Det spelar ingen roll vem som bryter mot normen, vi känner oss obekväma med den personen oavsett kön.

 

Vuxna trycker på hur viktigt det är att passa in. Föräldrar kanske säger till sina barn hur speciella de är, men dessa föräldrar gör ändå allt för att passa in i samhället. Det ligger i vår natur att passa in. Om normen säger att killar ska stoja och bråka medan tjejer ska vara passiva och tysta, ja då är det så vi kommer agera.

 

Som Mimmi så fint säger i Tusen gånger starkare; Varför är det killarna som ska bråka om en tjej medan hon bara står där passivt och väntar? Varför kan det inte lika gärna vara tjejen som kollar på killarna som bråkar och väljer ut vem hon vill ha? Varför kan det inte lika gärna vara tjejen som bestämmer?

 

Det börjar precis där. Ordval. Det är faktiskt så enkelt som hur vi väljer att se på saker. Hur vi väljer att formulera oss.

 

Kan vi inte bara höja medvetenheten ett snäpp och inse detta? Först då skulle vi kanske kunna göra någonting åt problemet.

Jag har precis spenderat en underbar helg i Malmö med en av mina bästa vänner. Det jobbiga är bara att nu när jag kommer hem känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag känner mig lika ensam som jag gjorde innan jag flyttade tillbaka till Stockholm. En stor anledning till att jag flyttade var just ensamheten. Jag ville vara nära mina vänner och kunna umgås med dom hela tiden. Jag fick inte besök särskilt ofta, och när jag kom på besök kändes det som att tiden inte räckte till. Sen när jag väl hade flyttat insåg jag att det egentligen inte handlar om avstånd. Det handlar om att ta sig tid till det som är viktigt. Det känns som att alla förändringar jag gör i mitt liv handlar om att få mer tid till mina vänner, men när jag har tid för dem har inte de tid för mig och tvärtom. Vi bara går om varandra.

Jag vet att jag inte är ensam rent fysiskt och tekniskt sett och allt det där, men att känna sig ensam med den där konstanta klumpen i magen är nog det värsta som finns.

Jag får alltid lite konstig halvångest när jag har skrivit av mig. Det beror antagligen på att jag blottar mina känslor och känner mig totalt utlämnad, men det får faktiskt vara värt det. Vi får väl se om någon potentiell arbetsgivare någon gång i framtiden får för sig att googla på mitt namn, snubblar in här och ser vilket oerhört labil och känslosam typ jag är. Jag försöker att inte låta så jäkla deprimerad allt för ofta, men ibland måste ett inlägg som det nedan slinka ut. Som sagt, det här är min dagbok och det råkar bara vara så att den är helt öppen för allmänheten.

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.

Det är så mycket som inte stämmer just nu och det har nog varit så rätt länge. Ibland undrar jag om det handlar om att jag aldrig kan vara nöjd, att allt bara är i mitt huvud. Samtidigt känner jag som jag gör och det går inte att komma ifrån.

Jag saknar Emma. Hon är den trasigaste människan jag känner, samtidigt som hon är den allra finaste. Ingen är så kärleksfull och underbar som hon. Det är bara synd att hon inte ser det själv. Jag vill hjälpa till på något sätt, men när hon är inlåst någonstans i Skåne och jag är i Stockholm blir det plötsligt väldigt svårt.

Mitt liv har verkligen trasats sönder i kanterna det senaste halvåret. En anledning till att jag valde att flytta tillbaka till Stockholm var att få vara nära mina vänner här. Samtidigt flyttar en av mina bästa vänner till Skåne, den ena bor redan där, den tredje bor i Småland, den fjärde verkar inte ha lika mycket tid för mig längre o.s.v. Allt förändrades så snabbt på så kort tid att jag inte hann med. När jag bodde i Uppsala kunde jag skylla på avståndet som anledning till att jag inte träffade mina vänner så mycket, men nu bor jag i Stockholm och det har inte riktigt skett någon förändring. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort de senaste månaderna. Med vissa av mina vänner känner jag att det alltid är jag som måste ta initiativ och med andra vet jag inte riktigt vad som har hänt. När jag väl träffar folk är jag inte riktigt där helt och hållet. Jag är rastlös och mår inte bra alls. Jag gråter alldeles för mycket för mitt eget bästa och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta.

Det känns som att jag är fast på ett mörkt ställe. De gånger jag väl lyckas ta mig upp till ytan och se ljuset tar det inte lång tid innan jag dras ner i mörkret igen, och då ännu djupare än förut. Det känns som att någon sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp och sedan drar bort den i sista sekunden.

Det jobbiga är att i vissa fall vet jag att problemet ligger hos mig, medan det i andra fall helt enkelt handlar om att vissa inte känner lika starkt för mig som jag gör för dem. Det är nog det jävligaste.

Nu orkar inte jag sitta här och tycka synd om mig själv längre, men det här har byggts upp i några månader och jag behövde bara skriva av mig lite.

Jag har spenderat den senaste timmen med att läsa igenom min gamla blogg. Jag började från början (oktober 2006) så jag är långt ifrån klar, men det är väldigt intressant. Det är som att läsa om en helt annan person. Allt från sättet jag skriver på till det faktum att det var innan jag började bli nedstämd. Jag var 18, hade precis börjat jobba, gick i gymnasiet, var tillsammans med Olof och hur lycklig som helst. Det är fascinerande att läsa om ett visst tillfälle och få en flashback samtidigt som man inte ens känner igen personen som skrev det där. Å ena sidan saknar jag henne eftersom hon var mer öppen. Jag märker på sättet jag skrev då att den bloggen var mer personlig än den här. Jag öppnade upp mig på ett helt annat sätt. Det känns lite sorgligt att muren runt mig har blivit starkare när jag hela tiden hoppas på att den ska rasa. Vem vill egentligen vara instängd med sina känslor? Samtidigt undrar jag vad det är som har stärkt muren, varför har jag blivit lite kallare och lite hårdare? Jag vill inte ha det så, men jag vet inte alls hur man gör för att rasera en mur som började byggas för tjugotvå år sedan. Hur som helst tog jag precis en paus i läsandet eftersom jag kände mig lite illa till mods av att läsa hur min depression/nedstämdhet började ta form. Jag ville inte heller läsa om början till slutet för mig och Olof. Det känns så sorgligt på något sätt.

Livet var enklare då, samtidigt som det är enklare på andra sätt nu. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Idag har jag spenderat timmar framför datorn i jakt på den perfekta utbildningen. Jag vill så mycket och jag har flera drömjobb, men det är så svårt att bestämma sig för ett och utesluta alla andra. Jag hittade i alla fall en utbildning på Medieinstitutet som heter TV-produktion och en på Stockholms universitet som heter Kandidatprogram i digitala medier. Jag har även kollat lite på en dekoratörsutbildning vid Leksands folkhögskola.

En sak som gör att jag velar så jäkla mycket är att jag ändå har läst 4 av 7 terminer på Socionomprogrammet. Att inte gå klart den utbildningen skulle kännas som slöseri med både tid och pengar, samtidigt som det vore lika mycket slöseri med tid och pengar att gå klart en utbildning som jag inte kommer att använda mig av. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket som väger tyngst.

Att gå klart Socionomprogrammet känns som den enkla och självklara vägen vilket inte är en väg jag vill ta, samtidigt som jag ibland tänker att jag bara försöker förstöra för mig själv och drar mig ur i sista sekund för att det egentligen är det som är det enklaste. Jag vill avsluta någonting, kunna säga att det här har jag gjort. Samtidigt vill jag inte läsa en utbildning på 3,5 år och sedan läsa någonting helt annat i 2 år. Det känns bara så konstigt alltihopa.

Egentligen kan jag inte säga att jag är särskilt insatt i politik. Jag var osäker på vad jag skulle välja hela vägen fram till röstbåset. Däremot tycker jag att det är synd att Sverige inte längre kan stoltsera med att vi minsann inte har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag.

Jag anser dock att eftersom SD nu har kommit in i riksdagen så är det faktiskt en stor del av svenska folket som stöder deras åsikter och därav borde de ha all rätt att få vara med och bestämma, inte frysas ut på ett odemokratiskt sätt. Jag tycker att det är läskigt att det har gått så långt att folk känner sig manade att rösta på ett sådant parti och jag skyller mest på de andra partierna som hela tiden har vägrat att röra vid SD med tång. Hade de bara debatterat mot dem och spräckt hål på deras sköra politiska bubbla hade folk insett att SD inte är värda att rösta på. Genom att ignorera dem stigmatiseras de.

Genom säkra källor vet jag själv att många av de som har röstat på SD är stereotypa förortsbor som inte ser längre än näsan når, samt folk som är missnöjda med dagens samhälle och då röstar på ett "nytänkande" parti. Dessa människor har jag egentligen ingenting till övers för, jag tycker mest synd om dem.

Egentligen känner jag inte att jag kan avgöra vad som är rätt eller fel, däremot tycker jag att det är läskigt att SD har kommit in i riksdagen och det är, enligt mig, ett steg i helt fel riktning. Jag anser att integration är lösningen på "vi-och-dem"-problemet, men jag tror att SD kommer skapa segregering och göra problemet större än vad det redan är.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga med det här inlägget, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Just nu känner jag mig bara allmänt bitter över tentan på torsdag. Jag har skrivit ner allt viktigt från medicinboken och läst igenom det flera gånger, men det fastnar inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli intressant. Egentligen är det ganska intressant, men jag har bara så mycket annat på hjärnan just nu.

Först har vi det här med Uppsala. Jag vet att jag har tagit rätt beslut för min egen skull, men jag är samtidigt väldigt ledsen eftersom jag lämnar Therese. Jag är helt säker på att våran vänskap är tillräckligt stark för att hålla även om vi bor på olika håll, men samtidigt vet jag att det kommer bli svårt och det kommer inte vara samma sak. Jag har redan gått igenom det här med Amanda och det är skitsvårt att få det att fungera. Det kommer inte vara samma slags vänskap som det har varit i ett och ett halvt år. Vi kommer inte att promenera till skolan tillsammans varenda dag och prata om allt det vardagliga. Vi kommer inte umgås så mycket att vi nästan spyr på varandra trots att vi älskar varandra. Jag kommer sakna allt det där eftersom jag aldrig har upplevt det lika starkt som med Therese.

Samtidigt har vi Olof som flyttar till Malmö om två veckor. Vi har umgåtts regelbundet sedan vi var 17 år och han är en av mina allra bästa vänner. Han är den jag kan berätta ALLT för. Dessutom har vi bott tillsammans/grannar i typ två år. Tanken på att inte kunna gå till honom och prata när jag är glad eller ledsen är skrämmande. Vem ska krama mig och säga att allt kommer att bli bra när pojkar sviker? Vem ska jag göra narr av tv-serier och filmer med?

Jag tror att jag hade klarat de här två situationerna var för sig, men nu är det allt på en gång och jag vill verkligen inte tänka på det. När jag tänker på det gråter jag bara.

Nu har jag tackat ja till ett par distanskurser i höst. Det är två litteraturkurser och två kurser i webdesign. Alla är på 7,5hp vardera så jag kommer bara att välja två av dem eftersom jag förhoppningsvis kommer att jobba en del i höst också. Om jag får fast jobb som personlig assistent kommer jag antagligen välja litteraturkurserna eftersom jobbet i sig innebär en hel del dötid då man kan passa på att läsa böcker.

Jag funderade lite på det där med min framtid igår. Det är i och för sig ingenting ovanligt, jag funderar på det och ändrar mig i stort sett varje dag. Det jag kom fram till igår var i alla fall att jag vill hålla den kreativa delen av mitt liv vid liv. Jag älskar att tillverka smycken, hålla på med scrapbooking o.s.v. Jag älskar att redigera bilder och fixa med bloggdesignen. Jag känner verkligen att jag utvecklas och mår bra när jag håller på med kreativa saker. Det stora kruxet är huruvida jag ska göra det till någon slags karriär eller om jag ska låta det vara en hobby vid sidan om min karriär. Det är den eviga frågan som jag verkligen inte kan hitta ett svar på. Båda alternativen känns lika mycket rätt och fel på samma gång, av olika orsaker. Till exempel har jag 1,5 år kvar av min socionomutbildning som är en riktigt bra grund att ha. Jag har redan kommit halvvägs och det skulle kännas dumt att ge upp nu. Samtidigt är jag inte hundra procent säker på att socialt arbete på en administrativ nivå är någonting jag vill hålla på med.

Det dumma är att hela den här grejen är så jäkla dum. Fine, man måste tjäna pengar och klara sig ekonomiskt. Däremot måste det även tilläggas att man bara har ett liv och varför ska man då hålla på och vela som jag gör? Egentligen borde jag bara leva för stunden och göra det som gör mig lycklig nu. Det är så jäkla enkelt egentligen, men ändå gör man det svårt. Mina tankar och funderingar är som ett stort jäkla spindelnät och jag är flugan som sitter fast i mitten och desperat försöker ta mig ut. Jag lyckas inte.

Jag kan inte längre avgöra om jag har en förkylning eller om jag mår dåligt bara för att jag är stressad och har gråtit nästan hela dagen. Jobbet säger att de kräver läkarintyg av mig för idag och imorgon, annars räknas det som ogiltig frånvaro. Samtidigt säger de på närakuten att jobbet inte alls kan kräva det och att det även är i princip omöjligt att få ett läkarintyg på att man inte kan jobba p.g.a. virusförkylning och feber.

Jag ringde till jobbet igår när jag var på väg till närakuten och förklarade läget. De menade på att jag borde ha hört av mig tidigare. Då är frågan hur jag skulle ha kunnat förutse att jag skulle bli sjuk? Om jag går till läkaren imorgon och det visar sig att febern har gått ner, och att jag inte har någon infektion eller något virus, så kommer jag inte kunna få ett läkarintyg på någonting alls. Där är det samma sak som innan, fast tvärtom. När jag mår som jag mår idag, hur ska jag kunna veta om jag är frisk imorgon? Jag blir bara förvirrad av hela grejen och ogiltig frånvaro skrämmer mig. Jag är rädd att jag kanske får sparken eller någonting liknande. Samtidigt borde de förstå att jag inte pungar ut 300:- på läkarbesök om jag bara fejkar. Jag har ju verkligen mått skit igår och idag, och jag försöker lista ut vad det är, men om det inte är någonting jag kan få ett läkarintyg på så vet jag inte vad mer jag kan göra. Jag menar, ingen är väl så dum att de fejkar sjukdom och förlorar en hel dags lön + 300:- på läkarbesök för att kunna supa eller någonting sånt. Det är ju helt absurt.

Jag brukar inte ha som vana att läsa bloggkommentarer i andra bloggar, men överallt på internet verkar det som att så fort man tycker illa om någon eller inte håller med den personen så skriver man en kommentar i STORA BOKSTÄVER som innehåller ordet "hora". Jag vet inte om det beror på att majoriteten av bloggläsare är under 18 år och kanske inte riktigt har mognat ännu. Jag hoppas nästan det eftersom jag på något sätt skulle bli ännu mer besviken om det faktiskt är vuxna tjejer som sitter och trycker ner varandra på det här sättet.

Oavsett ålder blir jag ledsen och framförallt besviken när jag läser sådana kommentarer. Varför ska tjejer klanka ner på varandra i form av personangrepp? Ful, äcklig, hora, tjock o.s.v. Vad får vi ut av det egentligen? Varför kan man inte istället skriva en kommentar som förklarar varför man inte håller med om en viss åsikt så att personen kan få sig en tankeställare. Att skriva hatfulla kommentarer som syftar på att trycka ner en persons självförtroende i botten ger oss inte någonting. Känner man sig som en bättre människa när man vet att man medvetet försöker förstöra en annan människa från grunden? Är man så himla mycket bättre än den människa som hade en "dålig" åsikt? Jag skulle snarare säga att det är lika illa om inte värre.

Mitt intryck av påhopp likt de ovan är att det är någonting som sker i en situation där man känner sig maktlös. Jag kan tänka mig att man eventuellt börjar skrika fula saker till någon när man känner att det inte finns någonting annat kvar att göra, när man känner att man inte har ett uns kontroll över situationen. Det kallas panik. Däremot är det inte en sådan situation när du sitter framför datorn och läser en blogg. Du är i en lugn miljö och om du tänker efter i två sekunder inser du att du har all makt i världen, det gäller bara att utnyttja den på rätt sätt. Detta sätt skulle kunna vara att ge konstruktiv kritik.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här inlägget eftersom jag inte har särskilt mycket läsare som jag kan påverka. Det är inte heller så att jag är den första som tar upp det här med konstruktiv kritik vs. påhopp. Däremot är det här någonting jag känner ganska starkt för, dels eftersom jag anser att vi tjejer måste sluta kasta skit på varandra. Ibland undrar jag om inte tjejer är bättre på att förtrycka tjejer än vad killar är på att förtrycka tjejer. Det är helt enkelt inte okej. Det spelar egentligen inte heller någon roll huruvida vi är tjejer eller killar eller någonting annat, vi är alla människor och förtjänar inte att behandlas på ett sådant sätt. Att säga att någon förtjänar det för att de borde ha tänkt på konsekvenserna innan de skrev det de skrev är rent ut sagt korkat. Menar folk på riktigt att bara för att en person har uttryckt sig på ett dumt sätt så har man rätt att lyncha henne/honom psykiskt? Ett sådant tankesätt är inte hälsosamt för någon.

Anledningen till att jag tar upp det här som en fråga gällande tjejer snarare än killar är för att jag tänker på de ideal och den press som finns bland unga tjejer idag. Jag är säker på att det finns liknande utseendefixeringar bland killar, men jag är inte kille så jag känner mig inte bekväm i att uttala mig om den saken. Det jag kan prata om är att tjejer växer upp i ett samhälle där det finns extrem utseendefixering överallt i media angående hur tjejer ska se ut. Dessa ideal är inte hälsosamma. Därav blir det fel när vi tjejer sitter och klagar på varandra i form av skällsord som handlar om just utseende. Vad får man egentligen ut av att kalla någon dessa skällsord?

Jag förstår verkligen inte det här. Nu har jag fått skrivkramp i handleden så med detta avslutar jag diskussionen och går och lägger mig. Gonatt!

Jag måste verkligen försöka lära mig att inte lyssna så mycket på vad andra säger. Pratade precis med pappa i telefon och ibland är det som att prata med en vägg. Jag har redan förklarat en miljon gånger vad jag vill med det här studieuppehållet; att jag ska jobba, att jag behöver ta reda på vem jag är, att jag behöver en chans att andas ut. Trots det är det som att han inte riktigt hör vad jag säger för han ska hela tiden påpeka vilket drastiskt beslut det här är och att det är minsann tur att jag har en chans att gå tillbaka till socionomprogrammet sen och en massa annat negativt. Mina föräldrar älskar mig och de stöttar mig, men ibland undrar jag om de bara oroar sig som föräldrar gör eller om de faktiskt inte har något förtroende för mig. Jag vill klara det här själv, jag vill inte att de ska sitta och säga vad som vore bäst för mig och vilka jobb jag borde ta. Det är inte deras sak att uttrycka sig om så länge jag inte ber om deras råd. Hela mitt liv har gått ut på att lyssna på andra och falla för grupptryck. Det är någonting jag kämpar mot varenda dag och jag behöver inte att mina föräldrar försöker pracka på mig sina åsikter. De tror att de har den rättigheten bara för att de har den titeln de har, men de har aldrig förtjänat det och det är dags att jag slutar lyssna.

Sen är jag medveten om att föräldrar bara vill sina barns bästa och att de lägger sig i för att de älskar en, men är det bara jag som ser problemet i det? Mina föräldrar är i alla fall väldigt negativt inställda till det mesta jag gör istället för att lita på mig, låta mig göra mina egna misstag och ställa upp när det behövs. Jag tycker att det är respektlöst att de inte har det förtroendet för mig som person. Jag förstår inte hur man kan ursäkta ett dåligt beteende med att det handlar om kärlek.

Sådär, nu har jag fått det ur systemet. Då kan vi gå vidare :)

Jag visste inte att jag hade en inbyggd mikrofon på min lilla dator förrän Bonnie påpekade att hon kunde höra mig när vi hade webcam-konversation på msn. Jag borde väl i och för sig ha anat att jag hade det eftersom jag har en inbyggd webcam liksom. Hur som helst provade jag precis att spela in en liten video med mig själv som huvudperson, bara för att se om det kom med något ljud också. Det gjorde det. Jag förstår inte hur folk som gör videobloggar har så mycket att prata om, själv satt jag mest tyst och gjorde konstiga miner mellan de få meningar som kom ut ur min mun. Däremot är det en otroligt fascinerande känsla att se sig själv på film. Man känner också att när man säger någonting på riktigt så får man ut det på ett bättre sätt än när man skriver ner eller tänker på någonting. Det skulle kännas lite pinsamt att lägga upp filmer där man bara sitter och pratar om sig själv, men jag funderar på att göra det någon gång ibland. Bara för att få utlopp för tankarna på ett mer konkret sätt än vad jag får genom text eller tankar. I så fall skulle jag hellre vilja göra endast ljudinspelningar, som ljudböcker liksom, snarare än videobloggar. Vi får se, det tål att funderas på.

Jag börjar bli riktigt orolig över vad jag ska göra i höst. Alltså, jag vet vad jag ska göra i och med att jag ska läsa några småkurser på distans och jobba. Däremot vet jag inte alls hur jag ska göra med boende :/ För att få jobba där jag jobbar nu måste jag bo i Stockholm. Det innebär att jag kommer säga upp min lägenhet i Uppsala till hösten, men jag har ingenstans att bo i Stockholm :/ Jag har funderat på att hyra ett förråd till mina möbler och soffsurfa hos vänner, men det vore mer praktiskt med någonting lite mer konkret. Jag kan liksom inte bo hos mina vänner hur länge som helst. Samtidigt har jag bara ett vikariat på mitt nuvarande jobb vilket innebär att de ringer in mig om någon är sjuk. I och med det är det i princip omöjligt för mig att få en lägenhet. Jag har visserligen flera månader på mig att lösa problemet, men det känns som att det inte direkt kommer dyka upp någonting under den tiden som underlättar situationen.

Så fort jag kommer hem till mina föräldrar igen mår jag dåligt. Är det så det ska vara?