This my love is what's haunting me

Folk brukar säga att man ska uppskatta de små stunderna i livet. Att sitta här under en filt med Säkert! i bakgrunden är kanske en sådan stund. Jag vet inte för jag har aldrig kunnat se dem. Jag lever inte i nuet, jag planerar och har förväntningar.

Folk brukar säga att man inte kan förändra någon annan, bara sig själv. Men om jag är ledsen för att mina vänner inte har den tid för mig som jag vill att de ska ha, är det då jag som ska förändras? Ska jag kräva mindre och nöja mig med mindre? Om det är jag som ska förändras, är det då mitt fel? Jag känner lite såhär: Alla mina vänner har någonting i sitt liv som de prioriterar högre än mig, men för mig är mina vänner mitt liv. Det går inte att beskriva bättre än så. Det är kanske inte realistiskt, men det gör lika ont ändå. Om vi ska bli lite psykologiska så bottnar det i att jag hela min uppväxt blev bortprioriterad. En gång sa jag till min mamma att jag var ledsen för att de hade försummat mig och då svarade hon att pappa gjorde en massa saker med mig som att till exempel gå på bio. Jag förklarade för mamma att det var det faktum att han bara hittade på saker med mig när det fanns tid över som gjorde ont. Jag var aldrig deras högsta prioritet och det gjorde jätteont. Det gör fortfarande ont när jag sitter här och är i exakt samma situation med alla mina vänner. Jag har gråtit mig till sömns varje kväll i flera veckor nu. Jag har haft panikångestattacker. Jag kanske borde söka hjälp, men jag vet ju redan vad problemet är så det känns rätt onödigt.

Ett annat problem är att jag inte vill/klarar av att gråta inför folk. Det gör inte saken bättre för det innebär att jag inte kan prata med mina vänner om det här på riktigt. Det här är inte något snacka-skit-inlägg, det här är mitt sätt att få utlopp för åtminstone en del känslor. Take it or leave it säger jag sådär klyschigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback