These scars of mine make wounded rhymes tonight

Jag har precis spenderat en underbar helg i Malmö med en av mina bästa vänner. Det jobbiga är bara att nu när jag kommer hem känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag känner mig lika ensam som jag gjorde innan jag flyttade tillbaka till Stockholm. En stor anledning till att jag flyttade var just ensamheten. Jag ville vara nära mina vänner och kunna umgås med dom hela tiden. Jag fick inte besök särskilt ofta, och när jag kom på besök kändes det som att tiden inte räckte till. Sen när jag väl hade flyttat insåg jag att det egentligen inte handlar om avstånd. Det handlar om att ta sig tid till det som är viktigt. Det känns som att alla förändringar jag gör i mitt liv handlar om att få mer tid till mina vänner, men när jag har tid för dem har inte de tid för mig och tvärtom. Vi bara går om varandra.

Jag vet att jag inte är ensam rent fysiskt och tekniskt sett och allt det där, men att känna sig ensam med den där konstanta klumpen i magen är nog det värsta som finns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback