Lord have mercy ain't it plain to see
Egentligen är det så självklart. Vi går igenom livet med vanan av att killar tar plats och tar för sig, och vi reagerar knappt. När en tjej gör samma sak är hon plötsligt störande, omogen och tar för mycket plats. På ett sätt gör hon det eftersom vi inte är vana vid det, men egentligen gör hon bara samma sak som den där killen har gjort hela sitt liv. Det fascinerar mig hur vi baserar hela vår verklighet på vanor och mönster. Så fort dessa mönster bryts blir vi så obekväma och ställda att vi helt enkelt inte klarar av det. Vi protesterar mot nya saker/beteenden/händelser hela tiden, det ligger i vår natur. Utan vanor och mönster har vi ingenting. Det är knappt att vi själva vill bryta mot ett mönster eller en vana eftersom vi vet att alla i vår omgivning kommer att reagera negativt. Att säga att killar trycker ner tjejer är fel. Att säga att tjejer trycker ner varandra är också fel. Människor trycker ner varandra. Människan har mönster och vanor som gör att livet känns okej att leva. Det spelar ingen roll vem som bryter mot normen, vi känner oss obekväma med den personen oavsett kön.
Vuxna trycker på hur viktigt det är att passa in. Föräldrar kanske säger till sina barn hur speciella de är, men dessa föräldrar gör ändå allt för att passa in i samhället. Det ligger i vår natur att passa in. Om normen säger att killar ska stoja och bråka medan tjejer ska vara passiva och tysta, ja då är det så vi kommer agera.
Som Mimmi så fint säger i Tusen gånger starkare; Varför är det killarna som ska bråka om en tjej medan hon bara står där passivt och väntar? Varför kan det inte lika gärna vara tjejen som kollar på killarna som bråkar och väljer ut vem hon vill ha? Varför kan det inte lika gärna vara tjejen som bestämmer?
Det börjar precis där. Ordval. Det är faktiskt så enkelt som hur vi väljer att se på saker. Hur vi väljer att formulera oss.
Kan vi inte bara höja medvetenheten ett snäpp och inse detta? Först då skulle vi kanske kunna göra någonting åt problemet.