Regndroppar faller som tårarna gör

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.

Det är så mycket som inte stämmer just nu och det har nog varit så rätt länge. Ibland undrar jag om det handlar om att jag aldrig kan vara nöjd, att allt bara är i mitt huvud. Samtidigt känner jag som jag gör och det går inte att komma ifrån.

Jag saknar Emma. Hon är den trasigaste människan jag känner, samtidigt som hon är den allra finaste. Ingen är så kärleksfull och underbar som hon. Det är bara synd att hon inte ser det själv. Jag vill hjälpa till på något sätt, men när hon är inlåst någonstans i Skåne och jag är i Stockholm blir det plötsligt väldigt svårt.

Mitt liv har verkligen trasats sönder i kanterna det senaste halvåret. En anledning till att jag valde att flytta tillbaka till Stockholm var att få vara nära mina vänner här. Samtidigt flyttar en av mina bästa vänner till Skåne, den ena bor redan där, den tredje bor i Småland, den fjärde verkar inte ha lika mycket tid för mig längre o.s.v. Allt förändrades så snabbt på så kort tid att jag inte hann med. När jag bodde i Uppsala kunde jag skylla på avståndet som anledning till att jag inte träffade mina vänner så mycket, men nu bor jag i Stockholm och det har inte riktigt skett någon förändring. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort de senaste månaderna. Med vissa av mina vänner känner jag att det alltid är jag som måste ta initiativ och med andra vet jag inte riktigt vad som har hänt. När jag väl träffar folk är jag inte riktigt där helt och hållet. Jag är rastlös och mår inte bra alls. Jag gråter alldeles för mycket för mitt eget bästa och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta.

Det känns som att jag är fast på ett mörkt ställe. De gånger jag väl lyckas ta mig upp till ytan och se ljuset tar det inte lång tid innan jag dras ner i mörkret igen, och då ännu djupare än förut. Det känns som att någon sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp och sedan drar bort den i sista sekunden.

Det jobbiga är att i vissa fall vet jag att problemet ligger hos mig, medan det i andra fall helt enkelt handlar om att vissa inte känner lika starkt för mig som jag gör för dem. Det är nog det jävligaste.

Nu orkar inte jag sitta här och tycka synd om mig själv längre, men det här har byggts upp i några månader och jag behövde bara skriva av mig lite.

Kommentarer
Postat av: Nina

Jag är ledsen om jag fått dig att känna dig bortglömd eller ledsen! Inser själv att jag sällan har tid för någonting alls i och med Lukas och nu ska vi dessutom flytta. Så fram tills vi kommit i ordning i nya lägenheten kommer det vara fullt upp.



Men du ska veta att du alltid är välkommen hos oss. ALLTID! Även om jag står och dammtorkar, samtidigt som jag bakar bröd, tröstar en hysterisk unge, bäddar rent i sängen och jagar katten med en mattpiska så är du välkommen att sitta och titta på ;)



Kram pårej! Lunchdate imorgon va?!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback