Ronjas blogg

Jag har spenderat den senaste timmen med att läsa igenom min gamla blogg. Jag började från början (oktober 2006) så jag är långt ifrån klar, men det är väldigt intressant. Det är som att läsa om en helt annan person. Allt från sättet jag skriver på till det faktum att det var innan jag började bli nedstämd. Jag var 18, hade precis börjat jobba, gick i gymnasiet, var tillsammans med Olof och hur lycklig som helst. Det är fascinerande att läsa om ett visst tillfälle och få en flashback samtidigt som man inte ens känner igen personen som skrev det där. Å ena sidan saknar jag henne eftersom hon var mer öppen. Jag märker på sättet jag skrev då att den bloggen var mer personlig än den här. Jag öppnade upp mig på ett helt annat sätt. Det känns lite sorgligt att muren runt mig har blivit starkare när jag hela tiden hoppas på att den ska rasa. Vem vill egentligen vara instängd med sina känslor? Samtidigt undrar jag vad det är som har stärkt muren, varför har jag blivit lite kallare och lite hårdare? Jag vill inte ha det så, men jag vet inte alls hur man gör för att rasera en mur som började byggas för tjugotvå år sedan. Hur som helst tog jag precis en paus i läsandet eftersom jag kände mig lite illa till mods av att läsa hur min depression/nedstämdhet började ta form. Jag ville inte heller läsa om början till slutet för mig och Olof. Det känns så sorgligt på något sätt.

Livet var enklare då, samtidigt som det är enklare på andra sätt nu. Gräset är alltid grönare på andra sidan.