Ronjas blogg

På något sätt känns det som att allt bara är skådespeleri. Oftast känner jag ingenting och ibland känns det som att jag spelar över. Jag tycker om hur orden som bildas ser ut på datorskärmen, hur de växer till meningar. Det är fint, men det är samtidigt allt jag strävar efter. Ytlighet. Jag vill skriva någonting vackert, någonting meningsfullt. Jag vill beskriva känslor och händelser på ett sätt som påverkar någon. Precis som en vacker tavla. Hur jag än vrider och vänder på det handlar allt om ytligheter. Jag ifrågasätter mig själv och huruvida dessa ord verkligen betyder någonting för mig. Jag vet inte längre om jag känner eller om jag vill känna. Ibland tror jag att jag lurar mig själv, att jag är en apatisk människa utan förmåga till att känna någon form av empati, men med en jäkla förmåga att vara medveten om hur jag borde känna och agera i vissa situationer. Är jag en så bra skådespelare att jag till och med lurar mig själv? Jag vet inte.