When they cut me open
Ångest. Jag får verkligen ångest för allting. Jag har läst en massa om ångest och social fobi på internet, men jag kan fortfarande inte lita på mig själv. Att be om hjälp skulle vara att kategorisera mig själv, vilket i sin tur kan leda till att jag låter fobin/ångesten bli en del av mig som person. Det är lätt att gömma sig bakom en sån grej. Å andra sidan är det nog det jag har gjort i x antal år nu, så det kan inte direkt bli värre. Jag vill inte be om hjälp eftersom jag inte vill ha hjälp. Jag vet att man måste kunna fungera i samhället och så vidare, men just nu är jag inne i ångesten så djupt att jag inte vill ha hjälp eftersom det antagligen skulle innebära att jag vore tvungen att utsätta mig själv för det jag är rädd för. Jag skulle behöva tvinga mig själv att utsättas för extremt sociala situationer, och det vill jag inte. Jag får ännu mer ångest bara av att tänka på det. Gråten trycker i ögonen och klumpen i halsen blir allt större. Jag är medveten om att jag behöver hjälp, men det betyder inte att jag vill ha hjälp. Det är svårt att förklara utan att det låter dumt.
Jag tänkte på socionomyrket, framförallt mitt hopp om att bli kurator, och det faktum att jag antagligen skulle behöva prata inför folk ganska mycket. Föräldrar, lärare, elever. Stora grupper med människor som tittar på mig. Jag började nästan gråta. Det känns jobbigt att vilja bli någonting och samtidigt vara medveten om att man antagligen inte skulle vara så bra på det. Det skär lite i hjärtat. Jag läste på forum om folk som hade hoppat av högskolestudierna just på grund av alla grupparbeten och presentationer. Folk som hade skippat nollningar, middagar, utgångar och sånt bara för att slippa ångesten. Precis som jag. Jag måste vara i skolan en halvtimme innan vi börjar för att kunna gå in i klassrummet först, för att inte vara den som går in i ett fullsatt klassrum och får alla blickar på sig. Jag måste sitta längst bak eftersom jag får ångest av att veta att folk kanske tittar på mig när jag sitter framför dem. Jag kan inte sitta vid ett "öppet" bord på en restaurang eftersom jag knappt får ner maten på grund av ångesten. Jag är lättretlig/stressad/nedstämd/trött samtidigt som jag är totalt känslolös. Apatisk.
Jag tänkte på socionomyrket, framförallt mitt hopp om att bli kurator, och det faktum att jag antagligen skulle behöva prata inför folk ganska mycket. Föräldrar, lärare, elever. Stora grupper med människor som tittar på mig. Jag började nästan gråta. Det känns jobbigt att vilja bli någonting och samtidigt vara medveten om att man antagligen inte skulle vara så bra på det. Det skär lite i hjärtat. Jag läste på forum om folk som hade hoppat av högskolestudierna just på grund av alla grupparbeten och presentationer. Folk som hade skippat nollningar, middagar, utgångar och sånt bara för att slippa ångesten. Precis som jag. Jag måste vara i skolan en halvtimme innan vi börjar för att kunna gå in i klassrummet först, för att inte vara den som går in i ett fullsatt klassrum och får alla blickar på sig. Jag måste sitta längst bak eftersom jag får ångest av att veta att folk kanske tittar på mig när jag sitter framför dem. Jag kan inte sitta vid ett "öppet" bord på en restaurang eftersom jag knappt får ner maten på grund av ångesten. Jag är lättretlig/stressad/nedstämd/trött samtidigt som jag är totalt känslolös. Apatisk.
Kommentarer
Trackback