Ronjas blogg

Jag känner mig liksom sviken och besviken. Det är inte bara en situation, inte bara en person. Det är alldeles för mycket på en gång, och alldeles för nära inpå. Vem kämpar för mig? Det här är inte något fjortisinlägg om pojkar, föräldrar eller vad det nu kan vara. Det här handlar om människor i allmänhet och det faktum att det känns som att alldeles för många har svikit mig på alldeles för kort tid. Jag tror till och med att jag kan ha svikit mig själv. Jag vill inte vara besviken på någon, eller jag vill rättare sagt inte behöva vara besviken på någon. Jag vill inte klaga och må dåligt. På något sätt känner jag alltid att jag har fel och alla andra har rätt. Vem ska tro på mig om inte ens jag tror på mig själv?