Kräver hösten närhet?
Hösten känns lite som den där leken med stolar man alltid lekte på alla födelsedagskalas när man var liten. Man ställde upp stolarna i en ring, gick runt dem, och när musiken stoppades skulle man fort som fan hitta en stol att sätta sig på. Det var nämligen alltid en person mer än antalet stolar. Den som inte hann sätta sig var ute ur leken.
När hösten/vintern börjar närma sig blir folk som besatta av närhet. Alla vill ha någon att mysa med i höstmörkret och kylan. Det är precis som den där leken, det gäller att hitta någon fort innan de tar slut. Hittar man ingen har man förlorat. Kyla får i alla fall mig att känna ett stort behov av närhet, och jag tror att de flesta känner likadant. Jag tycker att hösten och vintern är det bästa som finns, men när man är ensam är det inte lika roligt längre.
Jag ska nog sluta prata nu, börjar låta lite väl deprimerad :P Så är inte fallet, jag bara undrar varför den här årstiden gör så med folk.
När hösten/vintern börjar närma sig blir folk som besatta av närhet. Alla vill ha någon att mysa med i höstmörkret och kylan. Det är precis som den där leken, det gäller att hitta någon fort innan de tar slut. Hittar man ingen har man förlorat. Kyla får i alla fall mig att känna ett stort behov av närhet, och jag tror att de flesta känner likadant. Jag tycker att hösten och vintern är det bästa som finns, men när man är ensam är det inte lika roligt längre.
Jag ska nog sluta prata nu, börjar låta lite väl deprimerad :P Så är inte fallet, jag bara undrar varför den här årstiden gör så med folk.
Kommentarer
Trackback