Ronjas blogg

Jag börjar känna ångest. Det börjar kännas verkligt att jag faktiskt ska flytta till Uppsala snart. Jag började tänka på allt när jag satt på bussen på väg hem idag. Jag började tänka på alla mina vänner, alla potentiella pojkvänner. Allt som finns här i Stockholm. Det finns säkert i Uppsala också, men det är ingenting jag känner till än så länge. Vännerna kommer självklart finnas kvar, men inte ens jag är så naiv att jag tror att det kommer vara på samma sätt eller i samma grad som förut. Längre avstånd blir till mindre ork och mindre tid. Så är det tyvärr.

Jag har aldrig varit självständig, fått stå på egna ben. Aldrig någonsin. Hur gör man? Hur orkar man?

Sen det faktum att jag ska flytta ihop med Olof, mitt ex. Vi fungerar verkligen hur bra som helst som kompisar, även om sådant är svårt att tro. Vi är nog undantaget som bekräftar regeln. Men man börjar ändå tvivla lite när folk runtomkring en nästan blir chockade när man säger att man är kompis med sitt nyblivna ex. Folk förstår knappt att det kan fungera. Detta leder självklart till att jag som är så osäker på mig själv och dessutom aldrig har haft sån här tur blir orolig. Tänk om någonting händer? Tänk om han kanske inte tycker att det går så bra som jag tycker? Massa sådana (egentligen ganska löjliga) tankar dyker upp. Jag tror att jag analyserar alldeles för mycket. Jag borde sluta tänka. Det borde finnas en OFF-knapp i mitt huvud, en stor fet röd knapp. Men det gör det inte. Tyvärr.