Ronjas blogg

Det känns som att situationen bara blir sämre och sämre, men jag packar ändå aldrig väskan på riktigt. Varenda gång jag tänker på det, varenda gång jag är på väg ut genom dörren, ser jag mig själv. Hon är som jag och jag är som hon och jag vill att min dotter ska förlåta mig när jag säger samma saker. Sen tänker jag på hur fel det är att hon är som jag, att hon är lika mogen/omogen som jag. Är det det som kallas rättvisa? Ibland känns det som att jag förtjänar det hon säger med tanke på alla år då jag behandlade henne på samma sätt, men för det mesta vill jag bara att hon ska vara min mamma och allt jag en gång trodde att det innebar.