Ronjas blogg

Mamma och jag har haft en väldigt intressant diskussion ikväll. Vi pratade om det faktum att jag var utfryst ändå från dagis fram tills jag bytte skola i sjuan. Jag kan inte säga säkert vilket som är värst, att bli utfryst och pratad om eller fysiskt mobbad, men för mig var det ett rent helvete att vara utfryst. Hela låg- och mellanstadiet var ett rent helvete för mig. Men det jag insåg ikväll, det jag egentligen borde ha förstått från början, är att hela situationen säger mer om personerna som gick i min klass än det säger om mig. Det säger mer om deras karaktär och personlighet än vad det säger om mig. Mobbning handlar oftast inte om personen som blir mobbad, det handlar om barn med problem som tar ut det på någon som är svagare än de själva. Mamma frågade mig ikväll om hon hade kunnat göra någonting annorlunda, om hon på något sätt hade kunnat hjälpa. Mitt svar är nej. Jag var inte den som behövde hjälp. De som mobbade mig var de som behövde hjälp, de som antagligen fortfarande behöver hjälp. Därför kan jag nu säga att jag önskar dessa personer all lycka. Jag önskar att de får ett bra liv och att de är lyckliga så att deras beteende inte går "i arv" till deras egna barn. Jag hoppas att de lär av det de har gjort, att de känner ånger. Jag kommer att bära med mig mina psykiska ärr resten av livet, men nu kan jag åtminstone sluta tycka synd om mig själv och sluta klandra andra för allt som går fel i mitt liv. Det de gjorde var fel, oerhört fel, men jag är en stark person som inte tänker leva mitt liv i det förflutna. Nu tänker jag sluta älta det som har hänt och börja se framåt. Jag tänker inte låta människorna från mitt förflutna definiera vem jag är.