Ronjas blogg

Ibland önskar jag att mina föräldrar kunde ta mig på allvar. Men det är svårt att vara "det normala barnet" med en bror som är utvecklingsstörd. Han kräver så extremt mycket uppmärksamhet och jag förstår att det måste vara sjukt svårt för mina föräldrar att försöka balansera det hela. Det känns ibland som att jag inte har någon rätt att vara ledsen över att jag ibland blir försummad. Men nu på senaste tiden har det svidit till lite extra. De senaste åren för att vara exakt.

När jag var liten gjorde mina föräldrar i stort sett två saker för att få mig att känna mig viktig. Jag och pappa gick mycket på bio och de köpte saker till mig. Nu har pappa nästan aldrig tid för mig längre och de köper inte dyra saker till mig längre. För mig handlar det inte om presenterna i sig, det handlar om det de symboliserade. De symboliserade två föräldrar som kämpade hårt och hade fullt upp med det ena barnet så de köpte presenter åt det andra för att på bästa sätt de kunde visa att de brydde sig om mig också. Nu är det som att de inte orkar anstränga sig överhuvudtaget längre. Det känns som att "Jaha, var det här min barndom?". Min barndom är över nu, jag är "vuxen" och det känns som att de bara har släppt tyglarna totalt. Det känns som att de är lättade över att slippa ha hand om mig så att de kan koncentrera sin fulla uppmärksamhet på min bror. Det värsta är att när jag förklarar att jag känner mig utanför i den här familjen, att jag ibland känner mig bortglömd, då skämtar och skrattar de. Till och med när jag grät skrattade de. Jag vet inte om det är för att de är rädda för att se sanningen om vilka slags föräldrar de är eller om de verkligen inte kan förstå att jag känner såhär.