Ronjas blogg

Jag känner mig inte som en del av den här familjen längre. Som idag till exempel; Vi ska till mormor och morfar. Mamma, pappa och min lillebror ska åka bil dit. Ingen frågar mig. Jag lägger in en snabb kommentar om att jag också ska dit ju, då säger pappa att det får inte plats i bilen. Jag får åka dit själv. För en vanlig familj kanske detta inte verkar särskilt konstigt, det är ju rentav logiskt att någon får åka kommunalt om platserna i bilen inte räcker till. Men när man lever i min familj, där man hela tiden blir påmind om att man är sista prioritet, är det jättejobbigt. Att hela tiden veta att de älskar mig, men de älskar min bror mer. Jag vet inte om dom gör det för att de vill eller om de älskar honom mer för att de måste. Han har ju faktiskt speciella behov och han behöver mycket uppmärksamhet. Men att leva sitt liv och aldrig känna att de bryr sig 100%, det gör ont inuti. Det känns som att någonting inuti mig går sönder varje gång någonting sånt här händer, någonting brister och visar sig i form av tårar på min kudde. Idag vågade jag äntligen säga hur jag känner, att när de gör såhär som med bilen så känner jag att de inte räknar med mig när det handlar om familjen, som att jag inte längre är en lika stor del av familjen. Då påpekade mamma att jag är barnslig och korkad om jag tror någonting sånt. Man känner verkligen kärleken...