Ronjas blogg

Sitter här och funderar på framtiden, funderar på vilken utbildning jag ska välja. Valet har alltid varit säkert för mig, socionomprogrammet för att sedan jobba som kurator på en skola. För inte så länge sedan ändrades mitt val till Lärarprogrammet inriktning specialpedagogik för att sedan jobba som lärare för utvecklingsstörda barn. Nu när det börjar närma sig, när man faktiskt måste ta det där beslutet om sin framtid, då är jag mer förvirrad än någonsin. Jag vet att jag fortfarande vill jobba med att hjälpa andra människor psykiskt, men det finns så mycket annat jag vill göra samtidigt. Jag vill jobba med design, till exempel inredningsarkitektur, webbdesign eller någonting liknande. Jag vill bli flygledare och faktiskt känna att jag gör någonting meningsfullt. Jag vill bli studie- och yrkesvägledare för att hjälpa andra att hitta rätt väg i livet. Men hur mycket jag än kommer på, så har alla dessa jobb en sak gemensamt; de är någonting som någon annan har påpekat att jag är bra på. Folk säger att jag är bra på att lyssna, folk säger att jag har ett jättebra öga för design och färgkombinationer, folk säger att jag skulle bli jättebra som flygledare. Det är alltid alla andra som kommer med förslag och jag som nappar. Det är aldrig mina egna förslag. Jag tror inte att jag någonsin har, utan hjälp från andra, kommit på någonting som jag är bra på. Det är alltid de andra som påpekar mina kvaliteter, inte jag själv. Det enda jag egentligen vill i mitt liv är ju att göra alla runtomkring mig glada. Hur gör jag det? Vilken karriär ska man välja då? Det är ju det här som är anledningen till att jag velar överhuvudtaget; jag vill inte göra någon besviken! Mina vänner säger att jag är bra på att lyssna, men tänk om min lärare inte tycket det? Tänk om jag inte får något jobb? Har jag då svikit alla som trodde på mig? Min lärare tycker att jag har ett jättebra öga för design och färgkombinationer, men tänk om alla i min nya klass är bättre? Tänk om jag inte får något jobb eftersom de andra som söker är bättre? Har jag då gjort min gamla lärare besviken? Alltså, allt jag vill göra med mitt liv är att göra de runtomkring mig glada. Fortfarande, vad fan kallas det jobbet?!

Här är en liten hemlighet: Jag känner inte mig själv. Jag definierar mig själv genom vad andra tycker om mig. Om jag inte hade någon, inte en enda vän eller familjemedlem eller någonting, då kanske jag skulle få reda på vem JAG är. Vem är Ronja? Den där rödhåriga, fräkniga lilla flickan som... som vadå? Nej, jag kan inte säga en enda betydelsefull grej jag har gjort i hela mitt liv. Inte någonting viktigt. Är det meningen att man ska skaffa ett jobb och låta det jobbet definiera vem man är? Ska man kunna se vem en person är genom att se vilka personer som umgås med den personen? Nej, jag vill definieras av mig själv. Jag vill inte att någon annan ska sätta en etikett på mig och säga att "det här är Ronja. Punkt slut". Det känns som att någon har gjort det. Någon har satt en sån där äcklig etikett full av klister mitt i nyllet på mig och den är sådär äckligt svår att ta bort, så som etiketter brukar vara. Man får bort överdelen, men det undre lagret har liksom etsat sig fast och det tar en evighet att få bort precis allt. MEN, även när du har fått bort hela etiketten så är det en massa klibbigt klister kvar som aldrig riktigt försvinner. Precis så känns det! (Btw, vem FAN uppfann klisteretiketterna?! Idiot!)

Jag har en sjuhelvetes lång väg kvar tills jag hittar mig själv, men sista ansökningsdatumet till högskolor/universitet inför VT2008 är den 15:e oktober. Heja Ronja! Fortsättning följer...