Ronjas blogg

Nina var här för en stund sen och vi pratade lite om det här med rökning. Jag har ju slutat ett antal gånger, men börjat igen efter några månader. När jag är hemma och den enda som röker känner jag att jag skulle kunna sluta. Visst skulle det vara svårt, men jag känner ändå att jag skulle klara av det.

Problemet är när man är med kompisar som röker. Det har alltid varit lättare för mig att inte röka på sommaren eftersom jag ofta inte har haft någonting att göra då, men så fort skolan har börjat igen och man ser sina kompisar stå där utanför porten och röka känner man suget komma tillbaka. Varför är rökning en så social grej? Det stör mig verkligen att man är så beroende av att sitta och röka med sina vänner. Det fysiska behovet av nikotin försvinner ur kroppen inom en vecka, det enda som är kvar efter det är det psykiska behovet. Att sitta på en uteservering i solen och fika och röka, att vara på fest och gå ut på balkongen för att röka. Det blir en mysig grej som gör det lättare att prata med nya människor och vara mer social.

Självklart är jag fysiskt beroende av nikotin eftersom jag har rökt i flera år, men det är ändå irriterande att man ska vara så pass osäker ibland att man måste ta fram en cigarett för att våga. När man kommer till en ny plats med nya människor, till exempel en ny skola, känns det lättare att stå där med en cigarett i handen än att stå där och inte veta vad man ska göra av sig själv. Man känner sig cool helt enkelt. Inte cool som i "fan vad cool jag är som röker!" utan cool som i att man får bättre självförtroende för att det är en så stor gemenskapsgrej.

Jag vill sluta röka, men jag vet att när den sociala biten kommer in är det lätt att falla tillbaka i gamla mönster...