Ronjas blogg

Hemma hos min mormor har hon en bokhylla av mörkt trä ovanför tv:n. På den bokhyllan står en vit fotoram i trä, och i den fotoramen finns en bild på mig, mamma, pappa och min lillebror. Jag och min bror sitter på varsin kant av soffan medan våra föräldrar sitter mellan oss uppklädda och fina. Det låter kanske inte så farligt, men tittar man noga ser man en flicka som aldrig har känt sig så ensam någonsin i hela hennes korta liv.

För inte så länge sedan satt jag och fikade hemma hos min mormor och helt plötsligt skiftade hennes blick från mig till fotot och hon sade med sorgsen röst; "Det var synd att vi inte tänkte på det när vi tog det där kortet. Vi borde egentligen ha tagit ett nytt". Förvirrad som jag var frågade jag vad hon menade, och hon fortsatte; "Där sitter dina föräldrar med all sin uppmärksamhet riktad mot din bror medan du sitter på kanten av soffan helt ensam. Det måste ha varit jobbigt för dig att ha en bror som kräver så mycket uppmärksamhet". Jag svarade med gråten i halsen att det är mitt livs historia.

Att ha en bror som är handikappad och utvecklingsstörd är inte lätt, och det är med stor sannolikhet ännu mer slitsamt att ha ett barn med dessa problem. Att aldrig känna att man kommer i första hand för sina egna föräldrar kan såra mer än folk anar. Att känna sig hjälplös och ständigt bråka med sina föräldrar för att överhuvudtaget få någon slags uppmärksamhet kan förstöra mer är man tror. Om min bror hade varit som oss andra, och de fortfarande hade behandlat mig på samma sätt, då hade jag i alla fall haft en anledning att hata dem. Hela situationen med min bror är värre för dem än den någonsin kommer bli för mig, därför kan jag inte heller hata dem hur mycket jag än vill. Att ha så mycket ilska och besvikelse inom sig utan att ha någonstans att rikta den förstör en sakta inifrån. Det skapar ett stort svart hål och man vet inte vad man ska göra av sig själv.

När jag var mindre riktade jag min svartsjuka och mitt hat mot min bror, men insåg ganska snart att han om någon är den som alltid kommer älska mig vad som än händer. När jag kom upp i tonåren riktade jag mitt hat mot min mamma, vi bråkade konstant om småsaker som att plocka disk eller städa. Nu när det är meningen att jag ska vara vuxen och mogen känns det som att det inte längre finns någon att ta ut allt på. Jag är rädd att jag kommer få utbrott på folk som inte har med saken att göra, bara för att slippa känna denna enorma ihålighet.

Mina vänner förstår inte hur det känns för mig, även om de försöker. Det är ingen förutom de som har varit i min sits som kan förstå hur mycket tid och uppmärksamhet ett barn som min bror faktiskt behöver. De säger att mina föräldrar älskar mig och att det är det som betyder någonting. Så hade kanske situationen sett ut om de faktiskt hade visat det för mig. De säger "Jag älskar dig" som om det vore vilken mening som helst, bara sådär i förbifarten. De köper ofta saker till mig, vilket jag tror är deras sätt att kompensera för allt med min bror. Det de inte förstår är att jag vill inte ha saker, jag vill bara ha en mamma och en pappa som håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Jag vill att de ska ta sig tid att lyssna på mig istället för att det jag säger bara går in genom ena örat och ut genom andra. Jag vill att de ska vilja lära känna mig, och vara intresserade av mig och det jag säger.

Det värsta är att jag vet inte ens hur jag ska kunna prata med dem om det här, eller om jag ska göra det överhuvudtaget. Jag vill bara spola tillbaka tiden och berätta det här för dem innan de ens började prioritera annat, innan jag blev flickan som aldrig hade känt sig så ensam någonsin i hela hennes korta liv.