Ronjas blogg

Jag har flera gånger förgäves suttit och försökt diagnostisera mig själv. Ångestsyndrom, nedstämdhet, social fobi, låg självkänsla. Jag vet inte riktigt vad det är och det känns som att de bara flyter in i varandra. Det känns inte som att jag tas på allvar vare sig av mig själv eller andra. Jag har allt. Jag har föräldrar som älskar varandra och mig, jag har en lillebror som är världens sötaste, jag har vänner som älskar mig, jag har en utbildning, jag har jobb, jag har en lägenhet. Jag har allt det här och ändå är jag inte glad. Det skapar skuldkänslor. Samtidigt som jag har allt det här så har jag inte någonting inombords. Där är det bara ett stort ekande hål. Varför är det så jäkla jobbigt att visa att man är ledsen? Varför tror jag alltid att folk dömer mig? Varför kan jag inte prata om det? Varför är det värsta jag vet att gråta inför någon?

Jag blir ännu mer irriterad på mig själv när jag skriver sånt här. Jag vill inte framstå som ett offer eller att folk ska tycka synd om mig. Jag blir äcklad av tanken. Jag vet inte vad som hände för jag var inte såhär förut. Jag kommer ihåg för några år sedan när min bästa vän kände precis såhär. Hon ville inte "visa sig svag" inför folk så hon byggde upp en mur runt sig själv och låtsades. Jag minns att jag mådde dåligt för hennes skull, jag blev ledsen för att hon inte vågade känna, men nu är jag också där. Nu förstår jag vad hon menade, varför hon gjorde som gjorde. Samtidigt vill jag inte vara såhär, jag vill våga känna lite mer.