Ronjas blogg

Det känns som att jag åker berg-o-dalbana. Upp och ner hela tiden. Jag är glad ena sekunden och lever för stunden, men helt plötsligt inser jag att jag faktiskt bor här. Jag kommer inte behöva packa ihop mina saker om en vecka, det här är ingen semester. Jag bor här på riktigt. Det är så främmande och på något sätt läskigt att känna hur det blir mer och mer verkligt. Det går liksom inte att ha en slags låtsas-semester längre, det är dags att vakna upp. Lite ångestfyllt är det samtidigt som rädslan och ovanan inför allt nytt gör sig påmind. Usch. Det är en jäkla tur att Olof bor här också. Han är mitt enda band till det "normala" och det jag är van vid från stockholmslivet som har följt med mig upp hit till Uppsala.
Det känns lite som att om jag fäster mig för mycket vid den här platsen kommer jag glömma bort allt det gamla. Jag känner mig inte riktigt redo för det ännu, samtidigt som jag ibland gör det och då får ångest över att jag inte har någonting emot att börja på nytt. Hur man än gör blir det fel.

Alldeles för mycket tankar och alldeles för lite sömn. Gonatt!