Ronjas blogg

Jag orkar inte med det här, jag är inte tillräckligt psykiskt stark för att hantera situationer som den här. Jag försöker att aldrig gråta inför Dem, men det är svårt. Så fort jag har smällt igen dörren till mitt rum börjar det rinna nedför kinderna. Ingen kommer någonsin in och tröstar mig, De stannar där ute i vardagsrummet eller köket, i sin trygghet. Jag orkar inte bråka, jag orkar inte vara den som tar emot all skit. När hon har en dålig dag är det jag som får ta emot elaka kommentarer och skrikande. Jag blir rädd när jag ser min mamma. Inte för att jag är rädd att hon ska skada mig, utan för att jag ser mig själv i henne. Det har blivit en ond cirkel. Hela lägenheten är fylld av instängd ilska som bara kokar och bubblar och väntar på att få explodera. Dag ut och dag in. Mamma skriker på mig, jag skriker tillbaka, pappa börjar skrika. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte med att min pappa får ett utbrott och börjar kalla mig idiot och skrika på mig, jag orkar inte att min mamma helt plötsligt får ett ryck och vägrar handla någonting jag behöver eller vägrar tvätta min tvätt eller bara vägrar göra någonting för min skull som hon redan har sagt att hon ska göra. Jag orkar inte känna mig kvävd längre. När de skriker på mig skriker jag tillbaka, men det är aldrig okej. De får skrika hur mycket de vill, men så fort jag skriker tillbaka blir de hur arga som helst och ännu elakare. Jag hatar att ingen ser det här. Jag hatar att de ena sekunden kan vara hur snälla som helst bara för att i nästa sekund börja skälla ut mig. Jag hatar att aldrig veta när nästa bråk blir, för jag vet att det alltid kommer ett till, och ett till, och ett till. De bra dagarna är många, men de dåliga är nästan lika många. Alldeles för ofta trycker de ner mig psykiskt, och jag gör detsamma mot dem, och det värsta är att de inte ens förstår att någonting av det här pågår. De verkar ha stängt av och de verkar tycka om att leva i sin lilla bubbla. Så länge man får ett utbrott då och då är det okej, så länge de slipper hantera och diskutera problemen.

Jag hatar att ingen någonsin tröstar mig när jag gråter, när de till och med hör att jag ligger i min säng och bölar. Det är därför jag försöker att inte låta mig själv gråta inför andra. Det är bättre att hålla inne alla jobbiga känslor och förtränga dem än att visa dem öppet och få bevis på att ingen egentligen bryr sig. Det känns i alla fall så...