Ronjas blogg

Jag måste verkligen försöka lära mig att inte lyssna så mycket på vad andra säger. Pratade precis med pappa i telefon och ibland är det som att prata med en vägg. Jag har redan förklarat en miljon gånger vad jag vill med det här studieuppehållet; att jag ska jobba, att jag behöver ta reda på vem jag är, att jag behöver en chans att andas ut. Trots det är det som att han inte riktigt hör vad jag säger för han ska hela tiden påpeka vilket drastiskt beslut det här är och att det är minsann tur att jag har en chans att gå tillbaka till socionomprogrammet sen och en massa annat negativt. Mina föräldrar älskar mig och de stöttar mig, men ibland undrar jag om de bara oroar sig som föräldrar gör eller om de faktiskt inte har något förtroende för mig. Jag vill klara det här själv, jag vill inte att de ska sitta och säga vad som vore bäst för mig och vilka jobb jag borde ta. Det är inte deras sak att uttrycka sig om så länge jag inte ber om deras råd. Hela mitt liv har gått ut på att lyssna på andra och falla för grupptryck. Det är någonting jag kämpar mot varenda dag och jag behöver inte att mina föräldrar försöker pracka på mig sina åsikter. De tror att de har den rättigheten bara för att de har den titeln de har, men de har aldrig förtjänat det och det är dags att jag slutar lyssna.

Sen är jag medveten om att föräldrar bara vill sina barns bästa och att de lägger sig i för att de älskar en, men är det bara jag som ser problemet i det? Mina föräldrar är i alla fall väldigt negativt inställda till det mesta jag gör istället för att lita på mig, låta mig göra mina egna misstag och ställa upp när det behövs. Jag tycker att det är respektlöst att de inte har det förtroendet för mig som person. Jag förstår inte hur man kan ursäkta ett dåligt beteende med att det handlar om kärlek.

Sådär, nu har jag fått det ur systemet. Då kan vi gå vidare :)