Ronjas blogg

Jag vet verkligen inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Jag har pratat med massor av människor och det känns som att det genomgående temat i deras råd är att jag inte ska stressa. Tydligen har jag hela livet på mig att bestämma mig, men det känns inte så. Det är inte det att jag inte vill utbilda mig, men jag behöver verkligen en paus. Det är därför jag är så inriktad på att eventuellt börja jobba ett tag istället. Egentligen finns det bara två stressmoment angående allt det här. Det första är studielånen. Jag vill inte gå klart socionomprogrammet och dra på mig en massa studieskulder och sen bestämma mig för att göra någonting helt annat. Det är en av anledningarna till att jag känner mig stressad. Den andra anledningen är att jag är ganska bunden till Uppsala just nu. Om jag skulle bestämma mig för att flytta tillbaka till Tumba så har jag ingenstans att bo. Jag får inte flytta hem till mina föräldrar igen vilket är både logiskt och ologiskt på en och samma gång. Jag skulle kunna hyra ett förrådsutrymme för alla mina grejer och hoppa runt bland kompisars soffor tills jag hittar någonting eget, men det kan bli ganska jobbigt om jag samtidigt ska jobba eller plugga. Det skulle nog vara psykiskt påfrestande att inte ha någonting att kalla "hemma". Utan de här två problemen skulle jag tro på det alla säger om att jag har hela livet på mig, men just nu gör jag inte det.

Det känns som en klump i halsen. Usch. Jag förväntar mig och hoppas på så mycket av de runtomkring mig att jag nästan alltid blir ledsen. Du säger att jag inte ska förvänta mig någonting alls av folk, men jag trodde att det var det som var poängen med att ha vänner. Det är väl ens vänner som alltid ska ställa upp? Jag orkar inte bråka eller försöka argumentera för min sak en enda gång till. Att såra någon lite lätt, men många gånger, blir till slut för mycket. Att känna lycka av att vara i närheten av en person är få förunnat. Jag har det med mina närmsta vänner, och speciellt med dig. Jag gjorde i alla fall det förut. Du gör så ofta småsaker som gör mig glad och du tar ofta hänsyn till mig, men det har även hänt många gånger att du inte gör det. Det värsta är att jag får skuldkänslor för att jag mår dåligt över ditt beteende, bara för att du faktiskt var snäll mot mig för en vecka sen. Att du sedan vänder allt emot mig och försöker argumentera dig ur saker genom att vara nedlåtande och dumförklarande gör inte direkt att jag blir mindre ledsen. Jag vet att du är ledsen och mår dåligt, men varför vill du få mig att må lika dåligt? Jag trodde att ens vänner är de man älskar och vill väl? Det är som att du leker tusen nålar med mitt hjärta. Vilken jävla vän gör så...?

Mina sömnrutiner började bli bra för ett tag sen. Jag somnade innan tolv och vaknade runt nio. Nu börjar det där suget efter att vara uppe längre och längre komma tillbaka, och jag försöker verkligen gå och lägga mig i tid men jag får sån otrolig ångest. Jag har någon form av rädsla för att livet ska gå för fort eller någonting åt det hållet. Jag hatar själva processen av att gå och lägga sig. Det är läskigt att dagen som har varit helt plötsligt ska ta slut och att flera timmar av mitt liv kommer att försvinna utan att jag märker det, och att det sen helt plötsligt börjar om igen när jag vaknar. Hela grejen är bara creepy och ångestframkallande. Mycket av det som ingår i en vanlig dagsrutin såsom att duscha, äta frukost, gå och lägga sig är jätteläskigt för mig. Självklart är jag tvungen att göra alla dessa saker, men det är inte särskilt roligt eller motiverande att få ångest för det varenda gång. Det är som att jag är så rädd att livet ska passera alldeles för fort att varenda ögonblick blir jätteviktigt och jättesvårt att släppa.

Just nu känner jag mig ganska peppad inför skolan imorgon. Det kan i och för sig bero på att det inte är lektion utan bara seminariegruppen som ska träffas. Om jag hinner ska jag även träffa Tina för att planera lite skolsaker som vi av någon anledning erbjöd oss att ta hand om :P

De senaste dagarna har jag funderat mycket på vad jag vill göra med mitt liv. Just nu är jag ganska osäker på om jag verkligen vill bli socionom. Jag har velat bli det så länge jag kan minnas, redan i högstadiet visste jag. Dock tror jag att det berodde på att vi hade en kurator som var så himla omtyckt av alla. Jag tror att jag hade någon längtan efter att vara omtyckt på grund av tidigare jobbiga händelser. Nu när jag har kommit över allt det där vet jag inte riktigt vad som motiverar mig längre. Jag vill hjälpa barn och ungdomar, men det finns andra vägar att gå för att uppnå det målet. Under de år jag har spenderat i skolan har bara tre ämnen intresserat mig: engelska, genusstudier och juridik. Jag vill bo i USA, jag vill läsa mer engelska, jag vill läsa mer om queerteori och jag vill lära mig allt som går om mina egna rättigheter. Jag vet bara inte vad jag skulle kunna få för framtid om jag hoppade av socionomprogrammet. Jag ska boka tid hos studievägledaren och jag hoppas att hon kan hjälpa mig komma underfund med vad jag faktiskt vill göra. Det känns bara som att folk förväntar sig att jag ska följa den här vägen jag har stakat ut för mig själv, och jag är inte så pass impulsiv att jag bara kan ändra riktning utan att ha ett säkert mål i sikte. Borde jag kanske vara det?

Vi får se hur det här slutar. Det ska i alla fall bli skönt att åka hem till Nina i helgen, jag behöver komma bort från Uppsala och jag behöver spendera tid med en av mina bästa vänner.

Det känns lite läskigt för jag känner mig tom. Ihålig. Jag tittar på the breakfast club och st elmo's fire och jag blir lycklig samtidigt som jag inser falskheten i den lyckan och känner mig tommare än någonsin. Jag är inte ens ledsen, arg eller besviken på någon eller någonting. Jag är bara tom och det gör ont i hjärtat just nu. Min motivation har försvunnit och jag orkar inte. Skolan känns inte viktig just nu och det gör mig stressad eftersom jag vet att den borde vara det. Det enda som känns viktigt är mina vänner, men jag vill inte prata. Jag vet inte ens varför jag känner såhär ibland. Det är ett återkommande tema i mitt liv när det blir lite för mycket. Jag tror inte att det är ovanligt, jag tror att de flesta känner såhär ibland. Eller så känner alla helt olika. Jag har svårt att ta mig upp ur sängen på morgonen och jag stänger av mina känslor för att inte gråta. Om jag funderar för mycket kommer jag definitivt börja gråta. Därför avslutar vi det här nu och pratar aldrig om det igen. Gonatt!

Musik på högsta volym såhär mitt i natten. Jag kan inte låta bli att fundera på livet vid den här tiden, men jag har hört att ingenting bra händer efter klockan två på natten.

Jag har ett ganska bra liv egentligen. Vänner som bryr sig, föräldrar som försöker, en bror som lever, en lägenhet, en plan för framtiden. Det är nog där skon klämmer, vid det där sistnämnda. En plan för framtiden. Det är läskigt att veta exakt vad som ska hända. Jag får lite ont i magen när jag tänker på att jag inte vill ha den där planen framför mig. Helst av allt vill jag bo i USA. Kanske inte hela livet, men i alla fall i några år. Därför känns det dumt att utbilda sig till någonting i Sverige som inte är giltigt utomlands. Vad är poängen med det liksom? Jag känner mig vilsen. Det finns så mycket som håller mig kvar i Sverige just nu. Mest av allt är jag nog rädd att förlora kontakten med mina vänner. Vissa av dem behöver mig just nu mer än någonsin, de flesta faktiskt. Frågan är vad jag behöver, och det har jag funderat på så mycket att det gör ont. Något svar har ännu inte uppenbarat sig. Jag är livrädd för att fastna i någon form av tristess. Socionomutbildning, jobb som kurator, skaffa kille, gifta sig, skaffa barn. Sådär förutsägbart som jag inte vill att mitt liv ska vara. Visst, det skulle vara enklare att bara fortsätta på det här spåret, men jag tror att jag skulle förlora mig själv i processen. Eller kanske snarare aldrig riktigt hitta mig själv.

Puh. Skönt att få utlopp för alla jobbiga tankar ibland. Nu: sängen.

Jag var tvungen att gå till affären nyss och fy satan vad kallt det var. Usch. Pappa ringde när jag stod vid godishyllan och frågade om jag tittade på Star Wars. Jag är glad att jag har honom. Även om vi kan bli väldigt arga och irriterade på varandra så är vi så himla tighta och vi har så mycket gemensamt. Jag blir ledsen på mig själv för att jag inte har samma sak med mamma. Mest blir jag ledsen för hennes skull för om jag hade en dotter skulle jag vilja att hon var mammas flicka och inte pappas flicka. Fast om man ska bli sådär psykoanalytisk och shit så antar jag att eftersom jag är så himla lik min mamma med kroppsspråk och beteende blir det automatiskt så att jag kommer jättebra överens med pappa medan jag och mamma är för lika för att verkligen komma nära varandra. Kanske, kanske inte. Det enda jag vet är att jag älskar mina föräldrar även om de är långt ifrån perfekta och har gjort många misstag. Jag kände att jag behövde skriva någonting kärleksfullt just nu eftersom jag är väldigt arg/ledsen/irriterad på andra personer. Det kallas balans.

En sak som ändå får mig på bra humör är just det faktum att jag inte är deprimerad. Jag har haft jobbiga perioder då allt har känts mörkt, men det har jag inte just nu. Just nu har jag en form av social fobi som ibland förstör för mig i mitt vardagsliv, vilket i sig kan vara jobbigt, men jag mår bra generellt sett. Det är skönt att släppa taget ibland. Jag vet inte om det här bara är någonting tillfälligt som jag inte kommer känna igen som mina egna ord när jag vaknar imorgon, men det spelar ingen roll för just nu i det här ögonblicket mår jag bra. Ingenting slår det.

Ångest. Jag får verkligen ångest för allting. Jag har läst en massa om ångest och social fobi på internet, men jag kan fortfarande inte lita på mig själv. Att be om hjälp skulle vara att kategorisera mig själv, vilket i sin tur kan leda till att jag låter fobin/ångesten bli en del av mig som person. Det är lätt att gömma sig bakom en sån grej. Å andra sidan är det nog det jag har gjort i x antal år nu, så det kan inte direkt bli värre. Jag vill inte be om hjälp eftersom jag inte vill ha hjälp. Jag vet att man måste kunna fungera i samhället och så vidare, men just nu är jag inne i ångesten så djupt att jag inte vill ha hjälp eftersom det antagligen skulle innebära att jag vore tvungen att utsätta mig själv för det jag är rädd för. Jag skulle behöva tvinga mig själv att utsättas för extremt sociala situationer, och det vill jag inte. Jag får ännu mer ångest bara av att tänka på det. Gråten trycker i ögonen och klumpen i halsen blir allt större. Jag är medveten om att jag behöver hjälp, men det betyder inte att jag vill ha hjälp. Det är svårt att förklara utan att det låter dumt.

Jag tänkte på socionomyrket, framförallt mitt hopp om att bli kurator, och det faktum att jag antagligen skulle behöva prata inför folk ganska mycket. Föräldrar, lärare, elever. Stora grupper med människor som tittar på mig. Jag började nästan gråta. Det känns jobbigt att vilja bli någonting och samtidigt vara medveten om att man antagligen inte skulle vara så bra på det. Det skär lite i hjärtat. Jag läste på forum om folk som hade hoppat av högskolestudierna just på grund av alla grupparbeten och presentationer. Folk som hade skippat nollningar, middagar, utgångar och sånt bara för att slippa ångesten. Precis som jag. Jag måste vara i skolan en halvtimme innan vi börjar för att kunna gå in i klassrummet först, för att inte vara den som går in i ett fullsatt klassrum och får alla blickar på sig. Jag måste sitta längst bak eftersom jag får ångest av att veta att folk kanske tittar på mig när jag sitter framför dem. Jag kan inte sitta vid ett "öppet" bord på en restaurang eftersom jag knappt får ner maten på grund av ångesten. Jag är lättretlig/stressad/nedstämd/trött samtidigt som jag är totalt känslolös. Apatisk.

Jag känner mig liksom sviken och besviken. Det är inte bara en situation, inte bara en person. Det är alldeles för mycket på en gång, och alldeles för nära inpå. Vem kämpar för mig? Det här är inte något fjortisinlägg om pojkar, föräldrar eller vad det nu kan vara. Det här handlar om människor i allmänhet och det faktum att det känns som att alldeles för många har svikit mig på alldeles för kort tid. Jag tror till och med att jag kan ha svikit mig själv. Jag vill inte vara besviken på någon, eller jag vill rättare sagt inte behöva vara besviken på någon. Jag vill inte klaga och må dåligt. På något sätt känner jag alltid att jag har fel och alla andra har rätt. Vem ska tro på mig om inte ens jag tror på mig själv?

Instead of changing their bad habits they go out and buy a book.

Jag har aldrig varit såhär fattig i hela mitt liv. Den här hyran har verkligen dragit ner mitt liv till existensminimum. Jag börjar få en helt ny förståelse för vissa av mina vänner som för inte så länge sen var i liknande situationer. Jag känner mig hopplös och deprimerad. Vad gör man när man är i en situation som faktiskt inte går att göra någonting åt? En situation där man inte kan göra någonting annat än att vänta och hoppas på att det är bättre om några månader. Jag kan liksom inte göra någonting annat än att fortsätta betala mina räkningar.

Jag har mindre än femhundra kronor att leva på resten av månaden, det ska gå till mat också. Kul.

Jag hatar känslor. De tar över och de gör att man inte riktigt kan uttrycka sig på ett bra sätt. Idioten som uppfann sms vill jag få tag på... Det blir så fel när vi bara smsar varandra hela tiden, långa konversationer och åsikter som skulle kunna förmedlas mycket tydligare, och med mindre missförstånd, genom ett riktigt samtal. Inte ett telefonsamtal, utan ett riktigt samtal öga mot öga. Problemet är bara att vi har blivit så rädda för att uttrycka våra känslor att vi hellre gömmer oss bakom telefonen. Det som sägs via ett sms behöver inte vara någonting man står för. Det finns oändligt många bortförklaringar och lögner som kan sägas om ett sms, men inte om en konversation i riktiga livet. Då får man stå för det man har sagt. Varför kan vi inte bara prata? Vem har gjort oss så illa att vi inte vågar säga hur vi känner? Är det vi själva eller är det någon annan?

Det är mycket tankar på gång just nu, men jag vill inte prata om det.

Det är svårt att känna sig ensam, men det är svårare att prata om det. Jag dog lite inombords av att flytta ifrån alla mina vänner i Stockholm, och jag dog lite till när jag flyttade in i en lägenhet helt själv. Trots att det är gemensamt kök och trots att Olof bor i rummet bredvid känner jag mig mer ensam än någonsin. Idag fick jag "dödsångest" igen. Det var första gången på flera månader. Jag fick även extrem kramp i magen, det får jag ibland när det blir för mycket. Jag grät ganska mycket också. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller umgås med mig bara för att jag mår dåligt. Jag vill att mina vänner ska vilja umgås med mig och göra saker som gör mig glad, precis som jag behandlar dem, men ibland blir det inte så. Ibland tror jag att jag ställer alldeles för höga krav, och ibland känner jag att vissa personer i mitt liv kanske borde bytas ut. Den enda jag pratade med idag var Therese för hon förstår min ångest och hon är en bra vän. Det här är inte en pik mot alla mina vänner, bara några. Det värsta är väl att de jag menar inte ens läser det här. Nu går jag och lägger mig. Gonatt!

På något sätt känns det som att allt bara är skådespeleri. Oftast känner jag ingenting och ibland känns det som att jag spelar över. Jag tycker om hur orden som bildas ser ut på datorskärmen, hur de växer till meningar. Det är fint, men det är samtidigt allt jag strävar efter. Ytlighet. Jag vill skriva någonting vackert, någonting meningsfullt. Jag vill beskriva känslor och händelser på ett sätt som påverkar någon. Precis som en vacker tavla. Hur jag än vrider och vänder på det handlar allt om ytligheter. Jag ifrågasätter mig själv och huruvida dessa ord verkligen betyder någonting för mig. Jag vet inte längre om jag känner eller om jag vill känna. Ibland tror jag att jag lurar mig själv, att jag är en apatisk människa utan förmåga till att känna någon form av empati, men med en jäkla förmåga att vara medveten om hur jag borde känna och agera i vissa situationer. Är jag en så bra skådespelare att jag till och med lurar mig själv? Jag vet inte.