Ronjas blogg

Jag typ sitter och väntar på att en katastrof ska inträffa. Det känns som att saker inte kan vara så normala som de är just nu. Jag har ingen ångest, ingenting som känns jobbigt, boendesituationen har löst sig, allt är bra. Fast jag har liksom en känsla av att saker inte kan vara såhär bra, inte för min del. Det brukar alltid vara någonting som är lite extra jobbigt. Jag är inte van vid det här överhuvudtaget. Det känns läskigt.

Det finns så mycket minnen. Det är fascinerande att bilder kan ha den makten, de är ju ändå bara bilder. Jag förstår inte hur man bara kan låtsas som att någonting aldrig har hänt och strunta i dess betydelse. Bara för att jag känner nostalgi och blir glad betyder inte det att jag känner som jag gjorde då, det betyder bara att jag är tacksam för det som har varit och att jag aldrig någonsin vill glömma någonting som har varit en så stor del i mitt liv. Allt som händer i ens liv, allt man gör, påverkar ens utveckling och man kan aldrig radera sitt förflutna. Jag vill aldrig någonsin glömma någonting. Jag vill ha kvar alla foton för att kunna se tillbaka och minnas hur jag kom dit jag är idag, hur jag blev den jag är idag. Ibland gör det ont, ibland saknar man, ibland blir man glad. Det bara är så.

Ibland blir det bara för mycket. Ikväll har jag bestämt mig för att ta en paus från sociala aktiviteter och bara glo på film. Det är så jäkla mycket jobbigt just nu. Pojkar som man inte förstår sig på, vänner som inte verkar känna en alls, föräldrar som behandlar en som en femåring och mycket mer. Jag behöver en paus.

Lyssnar på Sarah Brightman.

Jag känner mig så tom på något sätt, som om någon har borrat ett hål i mina tankar och tömt mig på innehåll. Jag är en person som går väldigt mycket i vågor, om jag har varit väldigt glad/exalterad eller haft ett par händelserika dagar sjunker jag ännu djupare ner när allt tar slut. Precis som vågor. Det är som om jag måste balansera saker så att jag aldrig är glad eller ledsen hela tiden. Att inte vilja vara ledsen hela tiden förstår jag, men varför kan jag inte låta mig själv vara glad utan att balansera ut det med ångest och jobbiga tankar?

Sitter och lyssnar på musik och inser att livet är precis sådär meningslöst och meningsfullt på en och samma gång. Jag försökte förklara för Olof genom en liknelse. Det är som om du inte har spelat football manager på flera veckor och när du äntligen har en stund över och sätter dig vid datorn, helt i extas, så kraschar hela skiten. Lite så känns det. Det tar liksom stopp på ett snabbt och abrupt sätt, jag hinner knappt känna efter innan allt svalnar av. Det tar på krafterna.

"And all the bad boys are standing in the shadows
And all the good girls are home with broken hearts..."

Amanda och jag i stan igår <3

Ibland får man ett sånt där rus av lycka precis som jag känner just nu för att jag är så otroligt tacksam över de personer jag har runtomkring mig. Jag har inte alltid haft vänner, det har inte alltid varit en självklarhet för mig att alltid ha någon att ringa eller träffa. Jag är otroligt tacksam över att situationen ser helt annorlunda ut idag och jag vet inte alls vad jag skulle göra utan mina vänner. Tack.

Lyssnar på Howie Day - Collide. Den låten får mig alltid att bli filosofisk och analyserande och nostalgisk. Den är så jäkla fin. Jag vill ha någon som håller om mig när jag lyssnar på den här låten. Den får mig att tänka på filmromantik och solnedgångar och sockervadd och allt annat fint som man tänker på när man tänker på kärlek.

Varför kan inte livet bara vara enkelt? Eller mer specifikt, kärlekslivet. Det finns så många killar jag vill gilla mer än som kompisar, men det finns liksom inte där. Ibland undrar jag om det är så att jag faktiskt inte har några känslor för någon eller om jag bara lurar mig själv som någon form av försvarsmekanism. Jag hatar att känna att jag behöver ha någon. Jag hatar att känna mig stressad över att jag inte har någon. Jag vill inte låta mig själv luras till att tycka om någon heller, men jag är rädd att det kan bli så.

Varför är vi tjejer så ofta besatta av att ha någon som visar uppskattning? Någon som älskar en mer än som en vän. Varför kan man inte bara lära sig att tycka om sig själv först? Varför räcker det inte med självkänsla och vänner? Det verkar ju göra det för killar. Kanske inte för alla killar, men de ger i alla fall intrycket av att det är så.

Varför skulle jag läsa den där boken? He's just not that into you. Jag vet att det som står i den stämmer, det är nog också därför jag blir så frustrerad. Jag vill inte att den där boken ska ha rätt. Jag vill inte behöva vänta på att en kille ska ta första steget, men det är ju så det fungerar. Om en kille verkligen vill få tag på en ser han till att det blir så. Enklare än så blir det inte, men ändå ska man krångla till allting och analysera sönder varenda liten grej.

Nej jag gillar ingen just nu, jag är inte kär, men jag behöver skriva av mig lite för jag känner att jag behöver få en del saker ur mitt system.

Var iväg en sväng till ICA och hämtade ut ett paket åt mamma som innehöll ett familjeporträtt. Kalle flyttar nämligen till internatskola typ direkt efter sin skolavslutning på lördag så han ska få med sig ett stort foto av oss alla :) Det känns lite konstigt att han ska flytta iväg, även om jag själv redan har gjort det. Jag är så van vid att han kommer hem varannan helg. Nu under hösten kommer han komma hem ungefär en gång i månaden och längre fram är väl tanken att sakta vänja honom vid att inte komma hem alls. Kanske. Jag vet inte riktigt. Även om jag har flyttat hemifrån och inte träffar honom varje gång han är hemma finns det en trygghet i att han faktiskt kommer hem. Sen dras självklart tankarna till hur det blir i framtiden när mamma och pappa inte längre finns. Jag vill inte att någon främling ska ta hand om min bror eller sköta det administrativa kring honom. Jag vill vara där hela tiden, men det känns inte som att jag får utrymme till det.

Det här blev ett väldigt förvirrande inlägg, i alla fall för min egen del, men det var skönt att skriva av sig lite.

Jag känner verkligen att jag gör framsteg angående det här med självkänslan. Det känns så svårt i början, som ett omöjligt uppdrag. Hur ska man kunna bygga upp självkänsla när man inte tror på sin egen förmåga att göra någonting? Det är en ond cirkel som måste brytas. Jag är inte alls färdig med mitt arbete, men jag har börjat. Jag har brutit mig igenom den där första muren och tagit några steg på vägen. Det blir så svårt att försöka få bort nedstämdheten från sitt liv när den har varit en så stor del av det så länge. Jag har inte hittat mig själv ännu, inte kommit på vem jag är, men jag har insett vad jag inte är. Nedstämdheten är inte en del av mig, det är en utomstående faktor som jag klarar mig alldeles utmärkt utan. Jag trodde inte det förut, att jag skulle klara mig utan den. Jag har alltid varit mer eller mindre nedstämd och glaset har alltid varit halvtomt för mig. Det finns anledningar till detta från min barndom, men bara för att det finns en anledning betyder inte det att det finns en ursäkt. Man kan alltid ändra sin situation, man kan alltid bete sig eller tänka på ett annat sätt. Ett mer hälsosamt sätt. Visst finns risken att jag blir nedstämd igen, kanske väldigt snart, men jag får inte tänka så. Det vore som att jag skulle låta nedstämdheten vinna över mig. Eller snarare ta över mig. Om jag räknar med att den ska komma tillbaka, precis som om jag skulle sluta röka och räkna med att börja igen, så skulle det vara ett tecken på dålig självkänsla. Ett tecken på att jag inte tror på min egen förmåga att klara av vissa situationer.

Det här ska jag göra mitt bästa för att klara av. Den här gången tror jag på mig själv.

Det här med kärlek är så jäkla komplicerat. Jag vill verkligen bli kär och ha det där mysiga. Hålla varandra i händerna, pirret i magen, de outhärdliga tysta stunderna. Ögonkontakten. Allt är så perfekt i början. Pappa sa till mig att kärlek är en kemisk reaktion för att vi ska skaffa barn och att människor egentligen inte är skapade för att vara med en och samma partner i mer än tre år. Det låter så deprimerande, men det är ju så det är, i alla fall det där med den kemiska reaktionen. Vi kan låtsas hur mycket vi vill. Dock kan man omdefiniera begreppet och säga att kärlek betyder olika saker för olika personer. För vissa är det tryggheten, förtroendet, vanan, pengar och en massa andra omkringliggande faktorer som får folk att hålla ihop. Ibland är det minnet av att vara kär. Ibland är man bara kär i kärleken. Jag vet inte vad jag är eller hur jag känner, men jag vet att människor är flockdjur och det är inte mer än naturligt att man känner sig ensam när man är singel.

Det är skönt att skriva ner sina tankar ibland.

... there are songs to be heard.

Det känns som att mitt liv är en serie av "oj, förlåt, vad sa du?". En massa upprepningar och folk som inte lyssnar ordentligt på vad jag har att säga. Att inte få säga det man vill säga i just den stunden då man ville säga det. Folk som inte har tid att lyssna just nu. "Vi tar det sen"-repliker och allt viktigt förskjuts några sekunder/minuter så att det inte alls känns lika viktigt längre.

Jag tittar på min spegelbild och försöker att verkligen se mig själv, men det enda jag ser är någonting tomt och ihåligt som stirrar tillbaka.

Nu börjar det snart bli dags att sova. Tänkte kolla på en film, men den funkade inte och jag vågar inte ladda ner någonting nu när fucking IPRED-lagen gått igenom... Välkommen 1984! George Orwell var inne på rätt spår, det kom bara några år senare än vad han hade beräknat.

Bara för att förklara så anser jag att det här med att ladda ner någonting gratis som någon annan har lagt ner pengar och tid på egentligen inte är särskilt bra. Jag vill bara göra det för att jag inte orkar spendera pengar på någonting jag kan få tag i gratis. Jag är helt enkelt lat, och jag tror att många andra laddar ner på grund av något liknande skäl. Dock har jag problem med det faktum att vi nu ska låta skivbolagen agera poliser. Sen när får privata företag agera polis? Det här är inte rätt metod för att motarbeta nedladdningen. Rikspuckon är vad de är.

Gonatt!

Att sitta uppe sent och kolla på serier man väntat i en hel vecka på, det är grejer det. Nu har jag kollat klart på andra säsongen av The pickup artist och alldeles strax blir det ett avsnitt av Dollhouse.
Jag vet inte riktigt varför, men jag mår både bättre och sämre sent på kvällen. Både och samtidigt. Det är ganska skumt. På ett sätt mår jag bättre eftersom jag får tid att ta det lugnt, varva ner och vara lite för mig själv. På ett annat sätt är ensamheten, tystnaden och tiden till att reflektera det som gör det så outhärdligt. Det är svårt att beskriva en känsla som egentligen är en blandning av två extremt olika känslor, det är nästan omöjligt. Å andra sidan finns det alltid två sidor av ett mynt, två olika perspektiv. Det kanske helt enkelt är så det ska fungera.

Jag saknar Hultsfred och sommaren. Det har snart gått tre år sedan jag var där sist, men i år smäller det! 04', 05' och 06' satt jag där utanför mitt tält och glassade i solen med en cider i handen. 04' med Amanda, Heidi, Natta, Nanda, Ecka och en massa fler. Vi sjöng någonting om sheep (får) och tältet bredvid oss döptes till Fuck tent. 05' var det bara jag och Amanda, men det var det bästa året av alla. Den bästa sommaren någonsin. Direkt när vi kom till campingen träffade vi på några snälla pojkar som hjälpte oss. Fredrik, Kalle och Marcus. Det året var det sjukt mycket sol och det var då jag brände min axel så att den blev lika hård som sten. Jag hade ett linne med korsade band på ryggen. Efter en dag hade jag ett stort X på min rygg, det var kul. Jag lyckades klara den omöjliga patiensen som Nina hade lärt mig bara för att lyckas lämna den magiska kortleken ute i regnet så att alla bevis förstördes. Jag och Amanda solade i gräset till Tori Amos och Lars Winnerbäck med varsin nachotallrik i handen. Vi hittade badhuset och promenerade dit nästan varenda dag för att duscha som normala människor. 06' var det jag, Amanda, Sabina, Olof och Johan som åkte. Ett tält flög nästan på oss första dagen. Det året var också hur bra som helst. Har inte så många specifika minnen därifrån förutom att vi låg i solstolarna och glassade samt att jag hade råkat köpa äcklig cider. En spindel lade ägg i min sko och jag mosade skiten. Detta ledde till att min sko kryllade av små svarta prickar som irrade runt. Inte mysigt, men jag fick bort dem till slut.

I år är det jag och Amanda igen, om pengarna räcker till. Jag hoppas på det för jag tror att det kan bli riktigt bra. Therese och hennes vänner ska dit också. Det blir bra det här :)

Vad fan gör jag uppe nu? Jag borde verkligen lära mig att gå och lägga mig i tid! Inte för att jag har någonting jag måste göra imorgon, men det kan ju vara bra att vända dygnet rätt för en gångs skull. Suck. Fast jag har insett varför jag har så svårt att gå och lägga mig. Det är för att det känns helt totalt jävla meningslöst! Jag får ångest av att tänka på att jag ska slösa bort cirka åtta timmar på ingenting. INGENTING! Bara en massa konstiga drömmar och snarkande. Typ. Jag gissar på att denna ångest jag talar om har ganska mycket att göra med det faktum att jag är en sjukt stressad person. Jag är inte stressad över någonting specifikt, jag är bara allmänt stressad. Alltid. Därför kan det nog vara så att min lilla hjärna blir ännu mer stressad när den tänker på att slösa bort en tredjedel av dygnet. Så är det nog. Problem solved, fan vilken bra psykolog jag är åt mig själv!

Nu har jag precis kollat klart på de fyra första avsnitten av America's next top model säsong 11. När jag kollade på det här programmet för några år sedan minns jag att jag tyckte att de här tjejerna var så vackra och att jag ville se ut som dem. Nu blir jag nästan äcklad. Dels att 18-åringar kan se så otroligt vuxna ut, men framförallt att de är så äckligt smala. Revben, överarmar som liksom går ut från kroppen även när de hänger rakt ner. En stor inbuckling/grop där det borde finnas lite kött mellan armhålan och bröstet. Usch. Är det jag som har fått en bättre verklighetsuppfattning eller har modellerna helt enkelt blivit smalare?

Det känns läskigt och hemskt att tv-serier använder sig av 20-30-åringar för att spela 15-16 år, att det som förmedlas via media är att vi ska se så vuxna och mogna ut i en så tidig ålder. Titta bara på tjejerna i nya Beverly Hills-serien, de är trådsmala. Deras armar och ben ser ut som tandpetare! Det finns ett mellanrum på minst tio centimeter mellan låren på dem. Det är sjukt! Jag blir mest irriterad eftersom jag vet hur känslig och osäker på sig själv man var när man var i tidiga tonåren, och jag vet att många andra är/har varit det också.

Det känns som att Hollywood är lite av en sekt. Alla förvandlas till samma person. De kommer dit med en hälsosam kropp och ett sunt utseende, men ALLA slutar som trådsmala tandpetare med kindben och revben som sticker ut lite här och var. Alla får exakt samma kroppsbyggnad. Det hela känns bara väldigt sjukt och bisarrt.


Nu har jag flummat tillräckligt för ikväll, gonatt!

Känner mig sjukt seg för tillfället. Det skulle ju i och för sig kunna bero på marängsvissen jag klämde i mig tidigare, men nu ska vi inte vara så negativa :P Det börjar kännas lite som att jag kommer stå framför spegeln lagom till nyårsafton och undra varför dragkedjan på min klänning inte går att stänga helt. Det fungerade ju för en månad sedan. :P Å andra sidan är det faktiskt fritt fram att fläska järnet i november-december! Det är nästan som en självklarhet. De flesta tjejer går runt med sina komplex hela tiden, men två månader varje år förvandlas vi till kakmonster, med betoning på ordet monster. Sen planerar vi noggrannt hur vi ska spendera våren med att hårdbanta och gymma som galningar för att få den där perfekta strandkroppen lagom till sommaren.

Egentligen är det en ganska sjuk årsrutin vi har om man tänker på det...

• November-December = äta som en gris.

• Januari = äta upp resterna. Varenda. Liten. Smula.

• Februari-Mars = vi börjar se stora fläskberg varenda gång vi går förbi spegeln (endast vår egen fantasi, men det är vi för hjärntvättade av mediasamhället för att förstå).

• April-Maj = Hårdbantning eller åtminstone frenetiskt gymmande. Gaah, solen är på väg!

• Juni-Juli-Augusti = Vi är smala och fina, dricker mycket vatten och tänker att en liten godisbit gör väl ingenting...

• September-Oktober = Vi längtar efter lussebullar, pepparkakor, julmust och knäck! GE MIG!!

Det där kanske var lite överdrivet, men det är i stora drag så de flesta tjejer fungerar. Jag gör allt det där, förutom träningen. Dock kan jag jojo-banta en del ibland (vilket är extremt dumt och farligt för kroppen!). Det sjuka är att det har blivit så normalt. Det här är rutin för oss. Vadå farligt att banta? Vaa? Helt sjukt att vi klagar på idealen heeela jävla tiden, men ändå följer vi dem likt slavar.

Jag önskar att jag var en sån där cool tjej som inte brydde sig om vad någon annan tyckte, inte någonsin. Frågan är egentligen om det ens finns någon sådan tjej? Om du finns där ute kan du ju kontakta mig för jag skulle gärna vilja veta hur du gör.