Ronjas blogg

Det känns som att nu när jag har börjat gå till en psykolog och förhoppningsvis ska få medicin för mina problem så börjar det bli lite bättre. Det känns i alla fall som att det finns hopp.

På senaste tiden har jag inte varit lika allmänt deprimerad utan snarare fått mer specifik ångest för ganska legitima situationer så det känns jätteskönt. Det kanske låter konstigt, men jag har alltid ångest hur jag än gör så det är skönare när det finns en orsak.

Det är nog lite det som är/har varit jobbigt med mina vänner på sistone. Som jag säkert tagit upp tidigare så har jag känt mig ensam och faktiskt ganska övergiven, men samtidigt har jag ändå varit fullt medveten om att det jag har velat begära av mina vänner inte är någonting jag kan begära. Det är en omöjlig situation och egentligen kanske jag borde få lite verklighetsperspektiv, men jag kan liksom inte ändra hur jag känner. Det är sådana situationer som är jobbigast för mig, när det inte finns någon eller någonting som är orsaken. Det finns ingen att skylla på och ingenting är logiskt. Fast det är ju logiskt för mig, även om jag vet att resten av samhället inte håller med.

Det känns ganska skönt att det börjar kännas bättre, samtidigt som jag alltid tänker att det är dumt att få upp några förhoppningar i onödan. Det är svårt det där med ångest, att känna den konstant. Det ska bli spännande att prova ångestdämpande och se om det faktiskt blir någon skillnad. Det vore så härligt med en wow-känsla och en tanke att "jaha, är det såhär bra man kan må!".