Vad gör man?
Jag är trött. Jag är så himla trött. På allt.
Jag är trött på att mina vänner har försvunnit en efter en. Det är delvis mitt eget fel, men lika mycket deras. Jag är trött på att inte vara någons bästa vän. Det finns alltid någon annan vän som betyder mer, men aldrig för mig. Jag är trött på mig själv för att jag inte gör något åt saken, och även på de runt omkring mig som inte prioriterar mig. Jag spelar birollen i mitt eget liv, aldrig huvudrollen.
Jag är trött på att alltid tjafsa med min pojkvän. Jag är trött på att det alltid handlar om samma saker, att han inte förstod att det gjorde mig ledsen första gången. Hur många gånger är det okej att göra samma misstag och sedan bara säga "förlåt"? Jag är trött på att gråta. Jag är trött på att bara gråta i min ensamhet, ingen får se mig svag. Jag är trött på att vara en hopplös romantiker. Jag orkar inte bli besviken fler gånger. Jag orkar inte få falska förhoppningar om överraskningar och romantiska gester. Det händer aldrig.
Jag vill bara sluta gråta inombords någon gång. Det gör ont, det svider, det är outhärdligt. Jag är bara så trött.
Jag är också en hopplös romantiker och nånstans drömmer man väl om den där perfekta pojkvännen som gör en massa romantiska saker hela tiden... men hur många sånna finns det egentligen? Skulle man bli gladare av det? Skulle man uppskatta det på samma sätt när man väl får något romatiskt? Kan det vara så att man längtar efter det man inte har?
Tro
mig, funderar mycket på hur viktigt det faktiskt är :p . Visst längtar jag efter lite romantik och en förstående pojkvän. Men det kan också vara så att jag bara inte ser vad jag har, fokuserar på allt han inte gör istället för på det han gör.
Det är så lätt att klaga (och jag är himla bra på det ;) ) men det är svårt att i de ögonblick man känner att man inte får någonting, tänka efter och uppskatta det man faktiskt fått.
För mig är romantik självklart, jag älskar att överraska och göra gulliga saker. Men alla är inte lagda åt det hållet. Och att inte vara det men ändå göra ett par romantiksa saker för någon annans skull är faktiskt större än om romantik vore en självklarhet.
Jag säger inte emot dig på något sätt.. håller med och känner ofta som du! Men jag har börjat tänka efter... :P .. och försöker att inte vara så hård. Det blir mindre tjaffs o jag tror båda mår bättre :) Sen
vet jag iofs inte hur ni har det, men något jag sagt kanske kan hjälpa :)
Och PS. Vi borde ses lite oftare, vi som bor så nära varann! :)