Ronjas blogg

Jag hatar att vara ledsen. Inte för att jag ogillar själva känslan, det är bra att få utlopp för känslorna ibland. Men det är där problemet ligger, jag får inte utlopp för känslorna. Jag har någon spärr inom mig att jag inte kan gråta när jag är hemma, för jag vill inte att mina föräldrar ska råka se mig ledsen. Det är samma sak varenda gång, så fort jag känner tårarna komma försöker jag hålla allt inne och det gör självklart saken värre. De dåliga känslorna blir starkare allteftersom jag försöker hålla dem inne, men jag släpper aldrig ut dem.

Ibland önskar jag att jag hade någonstans att gå, någonstans där jag kunde gråta ut för allt jag aldrig gråtit ut för, känna alla de känslorna jag aldrig har tillåtit mig själv att känna. Varför ska tårar vara ett tecken på svaghet för mig? Varför kan jag inte gråta inför andra? Det känns som att om jag gråter inför andra ser de att någonting har sårat mig, att jag är svag. Man är inte svag bara för att man gråter, det vet jag, men ändå känns det så för mig. Jag har inga problem med att andra gråter, men när det kommer till mina egna känslor är det svårt att visa dem. Det känns som att om jag börjar gråta kommer jag aldrig sluta.

Det känns som att jag är tillbaka i lågstadiet igen.