Ensamhet och löften
Ensamheten kryper närmare och det känns som att temperaturen i rummet sjönk några grader. Vad är det egentligen som frambringar denna känsla av otillräcklighet? En känsla som får mig att längta efter att någon ska hålla om mig, bara krama luften ur mig. Länge.
Lite ångestblandat är det också, nu när jag känner efter. Men inte så att ångesten tar över på något sätt, den bara gör sig påmind där i bakgrunden utan att visa sig alldeles för mycket.
Känslan kommer ofta när jag planerar eller bestämmer. Den kommer när jag sitter ensam i min säng och funderar över livet och vad jag ska göra härnäst. Den kommer när jag börjar bete mig som en vuxen, när jag inser att snart är det ingen som automatiskt tar hand om mig längre. Jag har egentligen bara mig själv. Man kan inte lita på att andra ska fixa allt åt en, servera allt på silverfat. Livet fungerar inte så. Men även om det är så tragiskt att den enda man egentligen har här i livet är sig själv, önskar jag att det inte var så.
Ibland blir jag väldigt stressad när jag tänker på allt jag har framför mig i livet. Jag blir rädd att jag ska utvecklas till en person som jag inte vill vara. Jag är rädd att jag och min pojkvän ska utvecklas åt olika håll, växa ifrån varandra. Det är ju trots allt i den här åldern man utvecklas och förändras som mest. Jag tänker ofta i såna här banor, och det är då jag börjar tänka på den där ringen. Den här ensamhetskänslan är förrädisk eftersom den känns så akut på något sätt, den får mig att stressa. Jag drömmer mig bort och inbillar mig att med en ring på fingret kommer allting ordna sig. Jag får helt enkelt panik och letar efter första bästa lösning. Problemet är ju bara att jag själv, hittills i alla fall, har trott på den här lösningen. Och jag har hoppats, gud vad jag har hoppats. Men nu har jag insett att jag inte vill ha det på det sättet. Som det känns just nu vill jag spendera mitt liv med Olof, absolut, jag tänker inte förneka det. Däremot har jag kommit till insikten att varken han eller jag är mogna för ett sådant löfte just nu. Om vi skulle ta ett sådant beslut innan vi ens har flyttat ihop, provat på vuxenlivet tillsammans, då kommer allt bara att gå i kras. Eftersom jag älskar honom och är så säker på den kärleken har jag ingenting emot att vänta. Kärlek är kärlek och den förändras inte genom att köpa en ring. Det enda som förändras är hur ens förhållande ser ut utifrån, och jag bryr mig ärligt talat inte om vad andra tycker om mig och Olof. Det är vår ensak.
Puh. Jag ville bara lätta lite på hjärtat, förklara med ord så gott jag kan hur jag känner. Plus att jag tidigare har hintat lite om att det skulle vara fint med en förlovning i tidigare inlägg, och jag vill inte stressa upp Olof i onödan :P För det är ju faktiskt så att ett ämne som det här kan vara oerhört jobbigt för killar, i alla fall killar i min ålder. Men nu ger jag honom lite andningsrum, ett antal år för att vara exakt. En förlovning är faktiskt ett löfte om att gifta sig, ett löfte om att gifta sig inom ett år för att vara exakt. Det är ett löfte jag tar på stort allvar, och jag tänker inte låta det bli ett vanligt löfte som alla andra. Det här löftet ska betyda mycket, mycket mer och det spelar ingen roll om det händer om ett eller tio år.
Lite ångestblandat är det också, nu när jag känner efter. Men inte så att ångesten tar över på något sätt, den bara gör sig påmind där i bakgrunden utan att visa sig alldeles för mycket.
Känslan kommer ofta när jag planerar eller bestämmer. Den kommer när jag sitter ensam i min säng och funderar över livet och vad jag ska göra härnäst. Den kommer när jag börjar bete mig som en vuxen, när jag inser att snart är det ingen som automatiskt tar hand om mig längre. Jag har egentligen bara mig själv. Man kan inte lita på att andra ska fixa allt åt en, servera allt på silverfat. Livet fungerar inte så. Men även om det är så tragiskt att den enda man egentligen har här i livet är sig själv, önskar jag att det inte var så.
Ibland blir jag väldigt stressad när jag tänker på allt jag har framför mig i livet. Jag blir rädd att jag ska utvecklas till en person som jag inte vill vara. Jag är rädd att jag och min pojkvän ska utvecklas åt olika håll, växa ifrån varandra. Det är ju trots allt i den här åldern man utvecklas och förändras som mest. Jag tänker ofta i såna här banor, och det är då jag börjar tänka på den där ringen. Den här ensamhetskänslan är förrädisk eftersom den känns så akut på något sätt, den får mig att stressa. Jag drömmer mig bort och inbillar mig att med en ring på fingret kommer allting ordna sig. Jag får helt enkelt panik och letar efter första bästa lösning. Problemet är ju bara att jag själv, hittills i alla fall, har trott på den här lösningen. Och jag har hoppats, gud vad jag har hoppats. Men nu har jag insett att jag inte vill ha det på det sättet. Som det känns just nu vill jag spendera mitt liv med Olof, absolut, jag tänker inte förneka det. Däremot har jag kommit till insikten att varken han eller jag är mogna för ett sådant löfte just nu. Om vi skulle ta ett sådant beslut innan vi ens har flyttat ihop, provat på vuxenlivet tillsammans, då kommer allt bara att gå i kras. Eftersom jag älskar honom och är så säker på den kärleken har jag ingenting emot att vänta. Kärlek är kärlek och den förändras inte genom att köpa en ring. Det enda som förändras är hur ens förhållande ser ut utifrån, och jag bryr mig ärligt talat inte om vad andra tycker om mig och Olof. Det är vår ensak.
Puh. Jag ville bara lätta lite på hjärtat, förklara med ord så gott jag kan hur jag känner. Plus att jag tidigare har hintat lite om att det skulle vara fint med en förlovning i tidigare inlägg, och jag vill inte stressa upp Olof i onödan :P För det är ju faktiskt så att ett ämne som det här kan vara oerhört jobbigt för killar, i alla fall killar i min ålder. Men nu ger jag honom lite andningsrum, ett antal år för att vara exakt. En förlovning är faktiskt ett löfte om att gifta sig, ett löfte om att gifta sig inom ett år för att vara exakt. Det är ett löfte jag tar på stort allvar, och jag tänker inte låta det bli ett vanligt löfte som alla andra. Det här löftet ska betyda mycket, mycket mer och det spelar ingen roll om det händer om ett eller tio år.
Kommentarer
Trackback